Forskningssupplement 41 1
Forskningssupplement beskriva och analysera erfar
enheter av samverkan bland enhetschefer inom IFO. Data har inhämtats via fokusgruppsintervjuer med berörda chefer vid IFO:s kärnverksamhetsområden – vuxen/missbruk, ekonomiskt bistånd samt barn/unga – och våra analyser behandlar sådant som har att göra med hur cheferna på respektive område resonerar kring betydelsen av, innehållet i och formerna för samverkan. Vårt fokus riktas mot olika typer av samverkan, där vi dels förhåller oss till sådant som kan beskrivas som en mer vardaglig och ad hoc-betonad samverkan, dels samverkan som kan kopplas till en mer eller mindre tvingande institutionell styrning. En genomgående fråga i analysen har varit hur cheferna värderar villkoren för samverkan på olika nivåer: vilka problem de möter, hur de hanterar olikheter i ansvar för de ingående aktörerna, och så vidare. SAMVERKAN – FÖRUTSÄTTNINGAR OCH FORMER I likhet med andra begrepp som snabbt vunnit terräng i det politiska och administrativa tänkandet är samverkan en företeelse som kan anta många former, tjäna skilda syften och variera med avseende på innehåll (t.ex. Axelsson & Bihari Axelsson 2006; Germundsson 2011). Som anställd i IFO kommer man sannolikt att konfronteras med olika varianter, mer eller mindre sprungna ur behov som kan kopplas till den egna yrkesutövningen eller professionella drivkrafter. En konsekvens av detta är att det är svårt att relatera till samverkan som ett enhetligt fenomen, då den inte bara kan uppträda i många olika skepnader utan också framstår som mer eller mindre relevant beroende på hur den anhängiggjorts. Samverkan kan etableras såväl inom och mellan kommuner, som inom och mellan olika organisatoriska fält. I det första fallet kan man tala om intrakommunal versus interkommunal samverkan och i det senare om intrasektoriell respektive intersektoriell samverkan. Inom IFO är samverkan inom alla dessa former företrädd i olika kombinationer. Intersektoriell samverkan inbegriper inte bara olika verksamhetsområden, utan ofta också huvudmän på såväl riks- som lokal nivå. Utvecklingen har uppmuntrats av staten, som genom lagstiftning och tilldelning av medel från EU:s strukturfonder möjliggjort bildande av region- och kommunförbund och tillåtit kommunövergripande gemensamma nämnder (Gossas 2006; Montin & Hedlund 2009). Sedan ett drygt tiotal år tillbaka har lagstiftning och tillförande av statliga medel också gjort det möjligt för IFO att inom arbetsmarknads- och rehabiliteringsområdet etablera samarbete i så kallade samordningsförbund med arbetsförmedling, försäkringskassa och landsting inom FINSAM (Lagen om finansiell samordning 2003:1210). Lagregleringen har lett till att ett betydande antal – 80 stycken – samordningsförbund upprättats (finsam.se). I dagsläget är omkring 80 procent av landets kommunala socialtjänster involverade i ett sådant förbund (Socialförsäkringsutskottet 2015). Tanken med samordningsförbunden är att de ska koordinera och finansiera rehabiliteringsverksamhet för personer med medicinska, psykiska, sociala och arbetsmarknadsrelaterade problem. De enskilda samordningsförbunden kan se olika ut men inkluderar ofta representanter för hälso- och sjukvård, försäkringskassa, arbetsförmedling och en eller (oftast) flera kommuner (nnsfinsam.se; finsam.se). Samordningsförbunden kan ses som ytterligare ett exempel på den regionalisering av samverkan mellan socialt arbete och andra fält som vi identifierat i tidigare studier (Bergmark m fl. 2015). Utöver själva samordningsförbunden, finns det även en särskild nationell organisation, Nationella nätverket för samordningsförbund (NNS), vars ”ändamål är att vara språkrör för samt, i nätverksform, stödja och bidra till utveckling av samordningsförbunden” (nnsfinsam.se). De allra tydligaste uttrycken för såväl frivillig som påbjuden samverkan återfinner vi emellertid i Socialtjänstlagen (SoL) och Hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Av SoL 2 kap. 6§ framgår att ”Kommunen får även träffa överenskommelse med landstinget, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen om att, inom ramen för socialtjänstens uppgifter, samverka i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser. Kommunen ska bidra till finansieringen av sådan verksamhet som bedrivs i samverkan”. Via SoL 2 kap. 7§ (samt HSL 3§) åläggs kommun och landsting att inom ramen för en Samordnad individuell plan (SIP) samverka när den enskilde har behov av ett sammansatt stöd från bägge huvudmännen. Samverkan i offentlig förvaltning kan sammanfattningsvis sägas vila på två ben: ett där interaktion av olika slag sedan länge präglat det vardagliga arbetet, och i dessa sammanhang betraktats som ett mer eller mindre givet inslag i verksamheten, och ett annat där samverkan som begrepp fått en ökad politisk och administrativ gångbarhet och kommit att lanseras inom ramen för olika typer av mer institutionella ramverk. TOMMY LUNDSTRÖM TITEL: Professor i socialt arbete vid Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. BAKGRUND: Forskar om social barnavård och har även intresserat sig för det sociala arbetets organisering, evidensbaserat socialt arbete och marknadiseringen av socialt arbete. tommy.lundstrom@ socarb.su.se HUGO STRANZ TITEL: Docent i socialt arbete vid Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. BAKGRUND: Forskar om socialtjänstens klientrelaterade arbete, med särskilt intresse riktat mot ekonomiskt bistånd. hugo.stranz@ socarb.su.se Korresponderande författare: hugo.stranz@socarb.su.se 1.2017 socionomen 35