Forskningssupplement 41 1
Forskningssupplement Britt-Inger: Det är ju det,
för jag tror att hade det varit två socialarbetare som inte hade kunnat samarbeta, då hade man bara lyfts ut och lyft in någon annan, men nu är det ju läkare. (Grupp 3, barn/unga) Barnahusen framstår som ett exempel på en verksamhet som å ena sidan genererar ett engagemang hos respondenterna, men å andra sidan erbjuder svårigheter sammankopplade med statusskillnader mellan samverkande professionerna. Ett annat exempel på en idéspridd modell är Krami – som involverar arbetsförmedling, kriminalvård och socialtjänst – och riktar sig till människor med sociala problem som har svårt att komma in på arbetsmarknaden (krami.se): Bodil: […] vem går in från socialtjänsten när det gäller Krami? För där är det ju kriminalvården, Försäkrings[kassan], Arbetsförmedlingen och kommunen. Men vem inom kommunen? Och […] så säger man på ekonomiskt bistånd: ”jamen det är en sysselsättningsåtgärd” eller ”det är en arbetsmarknadsåtgärd”, ”jaha men vi är ju missbruksenhet, vi jobbar med missbruk, det är väl inte missbruksbehandling” […] vi har en arbetsmarknadsenhet inom kommunen, de vet ju inte vad Krami är. (Grupp 1, vuxen/missbruk) Sammantaget visar resultaten på att samverkan som kommer till stånd via idéspridning är relativt frekvent förekommande, samtidigt som olika projekt kan uppfattas som mer eller mindre framgångsrika. Delar av problemen med vissa projekt tycks vara knutna till de organisationer och professioner som involveras, men också till sådant som har att göra med otydlig ansvarsfördelning olika aktörer emellan. SAMVERKAN AD HOC OCH I VARDAGEN Under detta tema fokuserar vi på mer ad hoc-betonad samverkan, det vill säga tillfälliga mötesplatser som knappast kan kallas projekt, liksom vardagsmöten med professionella utanför socialtjänsten. Följande kanske lite udda exempel på ad hoc-samverkan ges i en av grupperna när vi frågar om samverkan med frivilligorganisationer: Emma: […] förra julen så hörde Röda Korset av sig och frågade om vi hade familjer som till exempel behövde hjälp med julklappar, till exempel matkassar. Alltså på den nivån finns det ju men då är det liksom vid specifika tillfällen, så inte organiserat. (Grupp 3, barn/unga) Relationen mellan denna mer vardagligt förekommande samverkan och den som i högre grad är påbjuden och regelstyrd kommenteras också i intervjuerna: Clara: Fast jag tänker att den informella samverkan är, alltså i den formella samverkan finns en informell samverkan. Och den är nog en förutsättning för att den formella samverkan ska fungera, för i alla fall kan jag se både på chefsnivå och handläggarnivå så, alltså känner man varandra lite grann så kan man ringa upp lite mellan och så… […] Bodil: Fast det är ju sådan fara med det där, när det blir personbundet så vi jobbar jättemycket med riktlinjer och med rutinbeskrivningar utav vårt samarbete (Grupp 1, vuxen/missbruk) Behoven av mer informella kontaktytor inom ramen för den påbjudna samverkan framhålls även i diskussionen bland cheferna för ekonomiskt bistånd: Malin: Där det har fungerat bäst hemma hos oss, där är det så att mina ungdomshandläggare samarbetar mot en och samma ungdomshandläggare på AF. Alltså, personliga kontakter, där man känner varandra och har flera goda exempel tillbaka i tiden […] (Grupp 2, ekonomiskt bistånd) Citaten ovan kan i någon mån sägas utgöra ett uttryck för att den formella strukturen möjliggör, eller åtminstone bidrar till, (en bättre) vardagssamverkan. Man skulle också kunna tala om de givna exemplen som samarbete och inte samverkan och därmed betona den tillfälliga karaktären och frånvaron av formalisering (Grape 2015). Resonemangen pekar på att mer ad hoc-betonad samverkan ur chefernas perspektiv fungerar bäst då den sker med aktörer på samma nivå – något som också framskymtade i resonemangen om samverkan som bygger på idéspridning. Samtidigt uttrycks på vissa håll en oro över att arbetet ska komma att bli alltför beroende av personliga kontakter; samverkan är personberoende, men 1.2017 socionomen 45