Forskningssupplement 41 1
Forskningssupplement Nadja: Ja, vi har det väldig
t olika… Bodil: Och det måste man komma ihåg när vi ska samarbeta. (Grupp 1, vuxen/missbruk) Olikheternas betydelse för intersektoriell samverkan är ett väl etablerat tema också i tidigare forskning. Här utpekas specifikt graden av anvarstagande när det gäller att initiera möten som ett särskilt problem. Bilden när det gäller drivkrafter och aktörernas ansvar för samverkan i allmänhet och SIP:arna i synnerhet, är dock inte entydig. Följande dialog utspelar sig mellan deltagare från olika kommuner efter att de fått frågan vem som driver samverkan: Nadja: Vi. Citat illustrerar ett par ”eviga” knäckfrågor i Clara: Inte hos oss, hos oss är det väldigt mycket landstinget. Nadja: Missbruk och socialpsykiatrin? Clara: Ja, missbruk och socialpsykiatrin. Ja. Bodil: Jag tror nog också att det är vi som initierar SIP:ar, från socialtjänsten. Nadja: Överhuvudtaget tycker jag att vi driver samverkan. Alltså både på klientnivå och i andra forum […] är vi mer på, vi bjuder in, alltså vi hittar på saker som vi bjuder in till i större utsträckning. (Grupp 1, vuxen/missbruk) Drivkrafterna bakom samverkan kan också bottna i det ansvar olika aktörer har i förhållande till enskilda individer. I en av intervjuerna framgår att i de fall övriga potentiella samverkanspartners drar sig undan, så är det till sist så att det är socialtjänsten som tenderar att sitta med Svarte-Petter: Barbro: Jag tror det är vi [som är mest drivande]. För vi sitter ju på pengarna liksom. [flera instämmer] Malin: Och vi har det yttersta ansvaret. Barbro: Ja, precis. Malin: Så kan man ibland känna, att man blir lite trött att det är alltid vi som är motorn och samverkan, nämligen vem som sitter på pengarna och därmed kan få någonting gjort, samt vem som har det yttersta ansvaret och därför måste få någonting gjort. Det faktum att samverkan regleras i lagar och regelverk ökar naturligtvis trycket på att faktiskt få någonting gjort. SAMVERKAN BASERAD PÅ IDÉSPRIDNING I organisationsteoretisk litteratur brukar, som vi pekat på, framhållas att företeelser som organisationsmodeller, arbetssätt och liknande sprids genom att verksamheter hämtar idéer från varandra. Denna så kallade idéspridning är mycket vanlig, inte minst i det sociala arbetet. Att man lånar från andra behöver dock inte betyda att man köper allt med hull och hår – förändringar i det som lånas in kan göras efter sådant som har att göra med varierande lokala kulturer eller olika organisationsprinciper (Sahlin & Wedlin 2008). I det föregående avsnittet pekade vi på statligt initierad samverkan som sprids genom ett starkt normativt tryck eller via lagreglering och som därmed är att betrakta som mer eller mindre tvingande. Nu förflyttar vi istället intresset till hur cheferna tänker kring samverkansmodeller man lånat från andra: Ebba: [A] kommun, alltså socialtjänsten [ska samarbeta] i huvudsak med polisen. Och det har utmynnat i ett konkret arbete att vi jobbar med en samarbetsform som heter SSP, skola, socialtjänst, polis, som är en modell som har funnits länge i Göteborg som de håller på att forska kring just nu, eller utvärderar just nu. Det är jätteintressant verkligen. Och det här 1.2017 socionomen 43 de andra som håller emot litegrann. De har mindre att vinna på det än vi har. Barbro: Det står ju så i lagen också, att där andra myndigheter fallerar så är det kommunens yttersta ansvar. […] Gun: […] eftersom vi har det yttersta ansvaret, det kan vi ju aldrig frånsäga oss, så är det ju naturligt vi som får böja oss eller om man ska säga så, eller hitta smidigheten gentemot den andra lagstiftningen för det är ganska enkelt, vi är det yttersta. (Grupp 2, ekonomiskt bistånd)