Forskningssupplement 41 1
Forskningssupplement Medan den förra formen kan b
etraktas som en integrerad del av den professionella praktiken, har den senare i ökande takt vunnit terräng som ett svar på allehanda utmaningar i arbetet. I det senare fallet kan man, med utgångspunkt i nyinstitutionell organisationsforskning, tydligt identifiera en institutionell isomorfi (Powell & DiMaggio 1991) där institutioner förväntas utvecklas på ett likartat sätt, genom att verksamheten regleras genom lagar och regelverk. Idealtypiskt kan man identifiera tre olika sådana likriktande och ibland sammantvinnade processer, där så kallad tvingande isomorfi tar sikte på exempelvis lagar, riktlinjer och informella påtryckningar som leder handlandet i en viss riktning. Etablerandet av samordningsförbunden, men även förändringarna med avseende på SIP:ar i både SoL och HSL, under 2000-talets första decennium kan ses som uttryckliga exempel på denna form av isomorfi. I detta sammanhang kan regleringen ses som ett sätt att kodifiera redan pågående samverkan i syfte att sprida den över landet, eller som ett sätt att åstadkomma samverkan som inte föreligger. Lagstiftning och regelverk kan också användas som ett sätt att undanröja hinder för önskvärd samverkan. Med mimetisk isomorfi avses i sin tur den typ av likriktning som följer av att man söker tillämpa tillvägagångssätt som uppfattas som framgångsrika på annat håll. Ibland brukar man beskriva detta i termer av att idéer cirkulerar och sprids, genom att organisationer lånar idéer av varandra utan att man därför nödvändigtvis tar över hela arbetssättet eller organisationsmodellen (Sahlin & Wedlin 2010). Även om ramarna för etablerande av samordningsförbund är relativt fria till sin karaktär (Lagen om finansiell samordning 2003:1210; prop. 2002/03:132), är det rimligt att anta att mer väletablerade förbund utgör förebilder i samband med att nya etableras. Lokala variationer förekommer dock – idéerna översätts på olika sätt när de möter den lokala verkligheten. Det Nationella nätverket för samordningsförbund (NNS) kan också väntas bidra till ett visst mått av likriktning på området. Samordningsförbunden är inte heller allenarådande i förhållande till interkommunal/-sektoriell samverkan; över landet förekommer en rad olika modeller och former för detta, vilka kan utgöra inspirationskällor för motsvarande lösningar på olika håll. Normativ isomorfi bottnar, avslutningsvis, i den påverkan som professionen kan ha på arbetets innehåll genom sådant som utbildningar, fackföreningar eller etablerad praxis. Med hänsyn till att samverkan tenderar att vara interprofessionell till sin karaktär, kan denna typ av isomorfa processer få till följd att berörda aktörer kommer att influeras av varandras syn på såväl olika sociala problem som de åtgärder som kan och bör vidtas i förhållande till dem. Ser vi till forskning om samverkan inom och mellan organisationer finns det en avsevärd spännvidd med avseende på antalet discipliner inom vilka frågan behandlas, teoretiska perspektiv och empiriska angreppssätt. När det gäller begreppsapparat handlar det också om en tämligen vildvuxen flora där termer som samarbete, samordning, nätverk, partnerskap, kollaboration och kooperation tilldelas olika betydelse beroende på i vilket sammanhang de lanseras (Axelsson & Bihari Axelsson 2006; Germundsson 2011; Huxham 2010). I svensk forskning finns dock en relativt djupt rotad tradition där ett mer operativt syfte kan sägas vara i fokus, i betydelsen att man analytiskt uppehåller sig vid förhållanden som anses antingen befordra alternativt försvåra samverkan. Tyngdpunkten här ligger i hög grad på intersektoriell samverkan och för IFO:s del handlar det då ofta om studier av lokala projekt man tillsammans med aktörer som hälso- och sjukvård, psykiatri, försäkringskassa, arbetsförmedling och skola interagerar i olika konstellationer. Ett bärande tema här är ofta svårigheter som bottnar i att skilda professioner går in i samverkan med olikheter avseende professionella förhållningssätt och organisatoriska förutsättningar, att det finns en oenighet om målsättningar och att relationerna mellan de medverkande ofta kan beskrivas som asymmetriska (se t.ex. Boklund 1995; Germundsson 2011; Mallander 1998; Nordström m fl. 2016; Widmark m fl., 2011, 2016). Medvetenhet om dessa svårigheter och strategier för att motverka dem listas följdriktigt som viktiga förutsättningar för en mer framgångsrik samverkan. Själva har vi i en tidigare studie visat att tjänstemän inom IFO ägnar mycket tid åt samverkan med andra organisationer. Former och omfattning varierar dock beroende på vilken typ av problem man arbetar med (Bergmark & Lundström 2005); studier på socialbidragsområdet ger exempelvis en bild av ett i hög grad stuprörsliknande arbete, både med avseende på inter- och intrasektoriellt samarbete (Stranz & Wiklund, 2015). Data visar också att IFO:s samverkanssträvanden drivs av informationsutbyte, föreställningar om synergieffekter och ett behov av att samordna insatser i enskilda ärenden. Det här svarar i hög grad mot behov i det vardagliga arbe1.2017 socionomen 37