Bumsen 1
smärre planeringsmissar, vilket lätt händer när m
an inte planerar. Just här var det pengar som ställde till det, eller rättare sagt avsaknaden av kontanter. Men det var ingen panik, vi fick tänka efter lite, räkna på milen, och hoppas på det bästa. Motorcyklarna drar oftast runt 0,35 liter/mil och vi hade som tur var tankat ganska nyligen. Vår mat var slut men vi lyckades hitta billiga piroger som vi hade råd med. Vi satsade allt på att vi i nästa stad skulle hitta en bankomat. Det gjorde vi. Under resans gång måste man vara flexibel och ofta hoppas på det bästa. Det är förvånansvärt ofta det löser sig till det bästa, om inte bättre. Man hamnar i situationer och möter människor man troligtvis inte skulle möta om man planerat allt in i minsta detalj. Tillbaka till Argentina Via Paso Roballio åkte vi åter in i Argentina. Avtagsvägen till passet markerade slutet på vår resa längs Carrétera Austral. Vägen, som var i eländigt skick, tog oss till den minsta gränsövergång vi sett. Som vanligt gick allt smidigt (förutom att alla papper var handskrivna) och vi var snart i Argentina på väg längs med ruta 41 för att komma tillbaka till ruta 40. I Chile kantades den kuperade vägen av växtlighet, träd och det gick floder överallt. Den Argentinska sidan består av platt stäpp. Låga, ofta taggiga, växter med låga träd här och var. Det var här vi fick bekanta oss med de patagoniska vindarna. De öppna landskapen ger inget motstånd och vindarna kan göra precis som de vill. Och de gör de. Ena stunden har man stark sidovind från höger, den andra nästan ingen vind, sedan stark sidovind från vänster, sedan från höger, allt detta inom en och samma minut. Cuevas de las manos Vid gränsövergången såg vi en affisch som visade att det låg ett världsnaturarv längs med ruta 40. När vi 38 BUMSEN 3 – 2010 såg skylten mot ”Cuevas de las manos” (Hand-grottorna) tvekade vi inte utan svängde av direkt. Det är en serie grottor fyllda med handavtryck. De äldsta är över 8 000 år gamla och ligger i en vacker dal. Varför människor för 8 000 år sedan roade sig med detta är det ingen som riktigt vet. Den guidade turen gav förutom ett antal teorier även en mängd bra information om växtlighet och djurliv i Patagonien. Dessa grottor ligger mitt ute i intet och när det var dags att slå läger hade vi inte sett civilisationens spår på länge. Det blåste inte så mycket och vi letade upp en campingplats som verkade lovande och där vi trodde vi var skyddade mot vinden. Vi hade fel. Äventyr De flesta fantiserar om äventyr. Man läser om andra som har äventyr. Man ser hundratals filmer fyllda av äventyr. Äventyr får ganska självklart ett något romantiskt skimmer och man vill gärna vara med om ett. En sak man inser när äventyren börjar drabba en själv är att de oftast är bäst efteråt. När man är mitt i äventyret, när det är som intensivast, vill man för det mesta allra helst vara helt annorstädes. Säg till exempel sittandes framför en varm brasa med en stor kopp te tillhanda, samtidigt som man småleende och med lätt stoisk blick berättar om äventyret. Tidigare under vår resa träffade vi en man som reste runt i en stor husbil. Han berättade om ett möte med en litet udda motorcyklist som han haft det tvetydiga nöjet att träffa. Motorcyklisten körde galet långa sträckor per dag. Detta var dock inte det som gjorde att han stod ut från mängden. Det var det faktum att han nästan inte hade någon packning. När det var dags att sova körde han helt enkelt av en bit från vägen, ställde hojen och lade sig sedan rakt upp och ner på marken med ställ och hjälm på och sov. Han luktade tydligen inte så gott. Vi skrattade och skakade lite på huvudet. Galen kille. Tills... Stormen Då det blåste ställde vi liksom föregående nätter upp tältet mellan hojarna och använde dem som förankringspunkter. Detta visade sig senare vara ganska dumt. Vi åt middag och gick sedan in i tältet då vinden blivit starkare och gjorde det jobbigt att vara ute. När det var dags att sova hade vinden avtagit helt vilket var väldigt skönt och gjorde det lätt att somna. Runt elva på kvällen slog dock vinden till igen. Styrkan ökade och ökade. En plötslig duns hörs och det tar ett par sekunder innan Jonas inser att det är hans hoj som vält av vind och belastning från tältet. Hojen ligger mot tältet och blockerar ena utgången. Styret bara 20 cm från var Jonas huvud intet ont anade tidigare låg. Vi tar oss ut genom andra utgången. Ute råder kaos. Vind så stark att vi knappt kunde stå och än mindre prata med varandra, även om vi skrek. Tältet skulle inte klara mer belastning, särskilt inte nu när två linor var slaka, så vi fattade beslutet att packa ihop det. Vi hjälptes åt att ömsom hålla i tältet och ömsom trycka ihop våra saker så gott det gick och lade allt i en hög på marken. Det var mörkt och sanden piskade oss överallt. Vinden gjorde att händerna snabbt blev iskalla. Tur att vi kör motorcykel. På med mc-handskarna, stället, alla varma underkläder vi kunde, stövlarna och hjälmarna. Nu kunde vi i alla fall prata med varandra, tack vare våra Scala Rider Q2-intercom, och var skyddade mot sanden. Nu behövde vi en plan. Vi kunde inte köra p.g.a. vinden och mörkret. Det fanns i vilket fall inget att köra mot, då närmsta spår av civilisation låg ett par mil bort. Våra hojar gillade verkligen inte att ligga på sidan och började droppa bensin. I den starka vinden blev det en sprej som stänkte på våra prylar. Vi vågade inte ställa dem upp, då de säkert skulle blåsa omkull igen. Vi lyckades leda dem till en sänka en bit bort och lutade dem mot ena vallen. Nu var vi, hojarna och våra saker säkra. Nu då? Högen med våra saker fick bli vårt vindskydd. Vi rullade ut våra liggunderlag, tog fram våra sovsäckar och kröp i fullt påklädda och med hjälmarna på huvudet. Vi lindade in oss i tarpen för att ytterligare skydda oss mot vinden och sedan var det bara att försöka sova och vänta ut natten. En liten tanke gick till den galna motorcyklisten. Det blev en lång natt. När det ljusnat kunde vi till slut se oss omkring och börja packa våra saker. Vinden var fortfarande stark men hanterbar. Ungefär 200 meter från där vi sovit hittade Jonas locket till vårt Primus-köksset och litet andra saker som blåst iväg kvällen innan. Vi lastade på hojarna och gav oss sedan iväg mot civilisationen för att hitta någonstans att värma och återhämta oss från detta påfrestande äventyr. El Calafate och glaciären Att komma fram till staden El Calafate var som att komma till en oas i öknen, vilket i princip var precis det vi gjorde. Det blir litet överväldigande att helt plötsligt se människor, bilar och rödljus. Ens luktsinne är på topp, på både gott och ont. Avgaser och avlopp stinker som aldrig förr. När man passerar människor på gatan känner man inte bara lukten av parfym utan även av tvättmedel, hårgelé och om de slarvat med hygienen. Vi tog in på ett mycket trevligt hostel kallat ”El Ovejero” där vi kunde ta en varm dusch, tvätta våra kläder och vila upp oss. De flesta människor kommer till El Calafate för att titta på glaciären Perito Moreno. Staden är full med turistbyråer som erbjuder resor till glaciären. Som tur är behöver man inte åka med en tur om man har eget fordon och vi