Bumsen 1
allt köande. Litet mer natur hade vi dock tänkt o
ss varför Hartzbergen och Goslar blev dagens mål. Hartzbergen är mycket vackra och vägarna är mc-vänliga. När vi kom till Goslar stannade vi och slog in närmaste hotell på vår GPS. 180 meter till Gasthaus Epping så vi körde dit och möttes av en gammal dam stående på trappen. Hon kunde bara tyska men vi förstod ändå vad hon hade att erbjuda, ett dubbelrum och ett enkelrum och cyklarna fick vi parkera i skydd bakom huset. Goslar är en riktig pärla som vi rekommenderar till alla som besöker Tyskland. Torget med dess byggnader är bland det finaste man kan hitta i landet. På stadshusets torn finns ett klockspel och där stod vi och tittade när klockspelet startade och ut genom en lucka kom en rad gruvarbetare med spade, spett och slägga. Kul att se tyckte vi. Goslar är ju en gammal gruvstad, när vi skulle gå startade klockspelet på nytt och till vår förvåning kom nu ett nytt gäng gruvarbetare ut men denna gång hade de moderna borrmaskiner och verktyg. Laddar för sista biten mot Sverige och vägvalet blir Rostock-Trelleborg, en sträcka på 33 mil. Vi har bestämt oss ”Goslar är en riktig pärla som vi rekommenderar till alla som besöker Tyskland. Torget med dess byggnader är bland det finaste man kan hitta i landet. På stadshusets torn finns ett klockspel och där stod vi och tittade när klockspelet startade och ut genom en lucka kom en rad gruvarbetare med spade, spett och slägga.” för att undvika Autobahn, dels för att den är sju mil kortare dels för att vi vill åka småvägar och dessutom har hela dagen på oss, färjan går först kl. 22.30 så vi behöver inte ha bråttom. Småvägarna är fina i de här trakterna, möjligen litet för raka. Vägplaneringen ser ut att vara gjord med linjal. Lunchen intogs på ett litet öststatsinspirerat värdshus på landet och där var det ingen trängsel vill jag lova, vi var nästan de enda gästerna. Efter sju timmar nådde vi Rostock. Då vi var tidigt ute med tanke på färjeavgång tog vi en promenad i den trevliga staden. Det var livligt på huvudgatan med mängder av gatumusikanter och gycklare. Vid färjeläget kom vi i samspråk med ett par som åkte HD av absolut största modell och dessutom med en enhjulig släpvagn. De hade också hade åkt över Passo de Gavia. – Hur klarade ni det, frågande vi nyfiket. De medgav att det varit en upplevelse men släpvagnen hade dock inte klarat sig oskadd, i serpentinerna hade den släpat i asfalten. Jämfört med dem hade vi haft en lätt resa med en lätt cykel. Vi hade bestämt oss att åka på mindre vägar, genom Skåne åkte vi väg 108. Stannade som vanligt för bensträckare och fika med jämna mellanrum. En av pauserna sker vid Polisens kontrollplats och där visar sig vågen vara igång. För att stilla vår nyfikenhet så väger vi hojarna. 350 kg för KTM:n samt 480 kg för BMW:n, båda med packning och resande. Det var i alla fall inte överlast. För att pressa ur resan lite yttrligare ögonfägring åker vi utefter Vättern och genom Gränna. När man varit på långtur i flera dagar så känns 50-60 mil hemåt som en barnlek. När vi vaknade dagen efter vår hemkomst, söndagen den 2 augusti, började redan tankarna vart vi skulle åka sommaren 2010 att gro. Kyrktornet som ligger ute i sjön vid Resiapasset. Stora bilden: Sydsidan av Stelviopasset. BUMSEN 3 – 2010 7