Bumsen 1
Dolomiterna bjöd hela tiden på fototillfällen. Pa
sso de Gavia. Camping utanför Berchtesgaden. Huvudgatan i Rostock. nade av betänkligt. Kvar blev tre meters vägbredd men asfalten var nylagd så vi valde att åka vidare. Serpentinerna blev allt snävare och räcken existerade inte. Ettans växel användes flitigt och vid ett möte med en bil blev vi tvingade ut på vägkanten. Här gällde det att hålla tungan rätt i mun då man helst inte vill stanna i ett sådant läge. Lite pirrigt måste det erkännas. Ett asfalteringsjobb dök upp litet längre fram och där var det trafikstockning. Där blev vi tvungna möta en asfaltsbil som på egen hand tog upp hela vägen, litet kaos uppstod med andra ord så det var bara att köra åt sidan och vänta. Hur vi fick cyklarna att stå kvar är obegripligt med tanke på lutningen. Det var inte helt lätt att få igång en tungt packad mc efter det här stoppet. Asfalteringen utfördes för övrigt för hand med skyfflar och handdragen vält. Kom i alla fall upp till Passo de Gavia på 2 600 m ö h. Det här var resans höjdpunkt vad upplevelse beträffar. Nedfarten var lika brant men vägen var bredare och gick genom flera småbyar med så trångt mellan husen att man förundras över att putsen får sitta kvar på fasaderna. I Bormeo stannade vi för att tanka. På macken satt en äldre man på en stol mellan pumparna, personlig service och 6 BUMSEN 3 – 2010 kassan i bröstfickan var mottot. Undrar just hur bokföringen gick till. När vi skulle åka såg Kenth att bakdäcket på vår BMW såg mjukt ut. Vi hade fått punktering och tur nog låg det en gummiverkstad vid macken. Engelska förstod de inte men efter jag sparkat på ett däck var vi på rätt spår. Vi har inga mc-däck lät han mig förstå på italienska. – Reparire sa gummikillen, varvid jag nickade. Han följde med ut till cykeln och kikade på däcket och såg att det satt en spik mitt i slitbanan så han pluggade däcket på plats. All heder åt den hjälpsamma gummikillen och 50 kronor var överkomligt. Vilket tursamt ställe att få punktering på! Spiken behöll vi som souvenir. Det dröjde inte länge innan Stelviopasset gjorde sig påmint. 36 serpentiner senare var vi uppe men oj vad hojar det var där, nästan omöjligt att hitta en parkeringsplats. Vi missade souvenirshoper och dylikt men vad gör det. Vi hade det bra med fin utsikt och medhavd fika. På nervägen var det 48 serpentkurvor men nu hade man börjat tröttna på snäva svängar. Cykling måste vara enorm stort i Italien för man mötte massor med cyklister i de här branterna. Vi avundas dem verkligen inte och när vi kom ikapp ett cykelgäng krävdes det 80 km/h för att kunna köra om. Hur törs de med så klena bromsklossar? Vi hade bestämt att vi skulle vara inne i Tyskland till kvällen så vi styrde nu mot den Tyska gränsen och det blev mer lättkört men ett pass till skulle dock passeras. Före Resiapasset finns det en damm och i sjön ovan dammen är en helt dränkt by. Det ser lite udda ut med kyrktornet som sticker upp ur vattnet. Några fina avsnitt återstod och vi passerade bland annat Zugspitze, Tysklands högsta berg. Dagen slutade med camping i Gruntersee. Kvällen avnjöts på campingens värdshus och i samband med att grannbordet skulle betala tappade kyparen en större sedel på golvet. Carina såg det och gick efter honom med sedeln. Som tack fick vi varsin nattfösare och kunde sova gott efter dagens 30 mil. Torsdagen den 30 juli var tänkt som en Autobahntransportsträcka på 60 mil. När vi svängde ut på den så visade GPS:en 40 mil till nästa händelse. Vägbyggen på Autobahn kan proppa igen trafiken helt och det fick vi uppleva söder om Kassel. Där stod tre körfält helt stilla men vi lärde oss snabbt av tyska mc-förare att kryssa mellan filerna. Det gick visserligen inte fort men bilisterna var hyggliga och lämnade plats åt oss. Det var tur för BMW:n blev litet varm av