Bumsen 1
TEXT & FOTO ROBERTO TORO ML 26809 att leka med. D
en vet vad den håller på med och gör inget halvdant eller halvhjärtat. Vind som susar i säven? Vind som böljar i gräset? Vind som smeker ens kinder? Glöm det. Här är vinden ute efter att döda. Den vill smaka blod. Under vår andra dag i parken började det blåsa. I en passage där vinden pressades ihop och gick från galen till vansinnig, träffade vi cyklisten Andrew igen. Han satt vid sidan av vägen med cykeln bredvid sig. Oavsett åt vilket håll man åkte fick man motvind då vinden vände fyra-fem gånger var 100:e meter. Vi hade svårt att hålla oss kvar på våra motorcyklar, på en cykel var det i princip omöjligt. Han var dock glad och förklarade att han väntade på att kunna lifta med någon bil. Vi tog en väldigt blåsig, men trevlig, fika tillsammans. Önskade honom lycka till och kämpade sedan vidare. Ungefär en kvart senare fick vinden tydligen något bättre för sig och försvann i princip helt. Lättade stannade vi till och passade på att laga mat vid sidan av vägen. Precis när matlagningsklockan skulle plinga om vi haft någon, stannar en bil till och ut hoppar Andrew. I strålande och värmande solsken avnjöt vi en god lunch tillsammans och vinden höll sig borta resten av dagen. Att blåsa av vägen På vår sista dag i parken började det blåsa igen, mer än förr. Faktum är att det blåste så mycket att Jonas i en krök blåste av vägen. Roberto låg före och kunde inte stanna utan att själv blåsa omkull. Han hittade en lugnare plats och sprang tillbaka för att se att allt var ok. Att springa i medvind var inget problem, att stanna desto svårare. Vinden knuffade på så hårt att han nästan gled in i Jonas hoj. Vi tog av alla väskor för att överhuvudtaget kunna lyfta hojen. Vi fick upp den och Jonas körde iväg en bit. Sedan var det bara att släpa alla väskor i motvind och i uppförsbacke. Härlig start på dagen! Inte undra på att parken av många kallas ”Torres del Pain” – Smärtans torn. Men vackert var det! Tog oss sedan utan vidare problem till Puerto Natales och in på ett trevligt hostel, där vi tillsammans med Andrew lagade till en stor och välbehövlig brakmiddag med mängder av grönsaker ... och kött såklart. Mot Ushuaia! En sak man blir bra på när man reser med motorcykel, vare sig man vill eller inte, är att packa. Allt på sin plats och det blir en ritual, med tiden i princip automatiserad. Man börjar packa, kommer in i någon slags trans, helt plötsligt är allt nedpackat och man är redo att åka. Det är dock förundransvärt hur mycket man sprider ut sig när man bor på ett hostel. Det tar oss längre tid att komma iväg efter en natt inomhus än efter en natt i tältet. Vi kom till slut iväg och siktade på byn Cerro Sombrero. En mil före staden korsade vi ett sund med färja och träffade där en intressant motorcykelresenär, Yarets Vladimir Alekseevich. En dövstum kille som är inne på sitt Snötäckta toppar längs med Carretera Austral. Ett av många vattenfall i Patagonien. Mot Nationalparken Torres del Paine 68 med ”Cuernos del Paine” framför oss. Ja, det var verkligen dags att byta. 40 BUMSEN 3 – 2010