Bumsen 1
B rorsans bryderier inte ser den – och så är det
måhända mamma, som tvättar. Hur som helst orkar jag inte med detta i längden, så dumhet och olater får i regel fira sina triumfer i fred. För några år sedan noterade jag en äldre man – sannolikt invandrad från Sydamerika – som såg ut att inte må bra, där han stod i bussens mittgång. Runt omkring honom satt ett antal tonåringar, men ingen av dem gjorde en min av att resa sig och ge honom möjlighet att sitta. Själv satt jag några rader längre bort, men trängde mig fram och erbjöd min plats. Jag glömmer aldrig hans, och hans familjs, häpna och tacksamma miner – för något, som var självklart för några decennier sedan! I, me and myself Sådär åtta månader per år cyklar jag till och från jobbet. Knappt halvannan mil om dagen är ett bra sätt att hålla flåset uppe och midjemåttet i schack, när femtioårsdagen för länge sedan passerats. Fyra månader per år innebär dock kyla, regn och halka i varierande proportioner, och då får det bli buss, medan midjemått och flås får regleras med andra, mer eller mindre effektiva metoder. På bussen konstaterar jag närmast regelbundet, att en eller ett par tonåringar lagt upp sina ofta inte särskilt rena skor på sätet mitt emot. Eftersom jag inte är särskilt förtjust i att få mina egna byxor nedlortade, kritiserade jag detta i början – och fick naturligtvis diverse surakommentarer tillbaka. –Det är väl inte din buss, heller? –Nej, men vi kan ju gå fram till chauffören och höra, vad han säger – och hela verksamheten finansieras av mina skattepengar. Frågan är ju, ifall dessa hyfs- och intelligensbefriade individer gillar att få sina byxor nedlortade. Men det är klart, att lorten sitter ju på baksidan, så att de 48 BUMSEN 3 – 2010 När man kommer cyklande, är det numera inte ovanligt, att såväl gång- som cykelbana blockeras av ett antal yngre individer, som går i bredd med ryggen mot annalkande cyklister. Cykelklockan ger ingen effekt, medan ett rytande: ”FLYTTA PÅ ER!” har sådär femtio procents chans att bli åtlytt – och femtio procents chans att bli bemött med svordomar och måttade sparkar. En variant är det äldre, till synes stendöva paret, som oberörda av allt på något egendomligt sätt lyckas blockera en förvånansvärt bred remsa asfalt! Och så har vi förstås joggaren med lurar i öronen, som varken hör eller ser – men som har en oanad förmåga att vara i vägen och helst springer med ryggen mot den närmaste trafiken – eller cyklisten, som glatt pladdrar i mobiltelefonen och kör som en berusad höna! Alternativt kommer man gående på en trottoar – utan cykelbana inom synhåll – och löper risk att bli påkörd av cyklister, som uppenbarligen inte känner till elementära trafikregler! Naturligtvis står en minoritet av dagens ungdomar för ovanstående olater, men ändå – hur blev det så här? Någon har konstaterat, att svenskans viktigaste ord idag är ”Jag!” Varför tar en del det för självklart, att deras personliga intressen är de enda, som betyder något? Har ingen under hela deras uppväxt fått dem att inse, att vi människor är sociala varelser, som är beroende av ömsesidig hänsyn, för att alla skall må så bra sommöjligt? Men det är klart – problemet finns högre upp i åldrarna. Trafiken är ett utmärkt exempel. Bilister, som ger tecken för högersväng, verkar vara en utrotningshotad art. Jag brukar alltid förundras över idiotin hos en förare, som ser ett fordon stå stilla i en korsning i väntan på möjlighet att köra ut, medan vederbörande själv saktar in sent och inte ger tecken – eller blinkar höger, när han har fem meter kvar! Folk vet ju rimligen, var blinkerspaken sitter, för fenomenet gäller inte vänstersväng i lika hög grad – men då har man förstås ett egenintresse att se till. Dock verkar man effektivt ha trängt bort, att trafik handlar om kommunikation på flera plan – dels att ta sig från punkt A till punkt B, men lika mycket att hela tiden kommunicera med omgivningen, så att trafiken flyter. Det är ju inte ens svårt! Rekordet, vad gäller egocentrisk aningslöshet, slogs dock nyligen av en medarbetare på Östgöta Correspondenten. Vederbörande hade sett ett TV-program om någon av sina favoritmusiker och blivit så inspirerad, att han lade på en av artistens plattor och började spisa. Hans hustru slog så småningom igen sovrumsdörren med en demonstrativ smäll, men han ville spisa lite till – och lite till. Sent omsider hördes ett ljud, som inte borde finnas där, och så småningom insåg han, att dörrklockan ringde. Där utanför stod två poliser och påpekade, att det var läge att sänka volymen! Att vederbörande skribent är så hänsynslöst korkad (eller korkat hänsynslös, välj själv) att han beter sig på detta sätt, är illa nog – men att han därefter ogenerat sätter det på pränt i sin egen tidning (utan en tillstymmelse till avbön) trotsar allt förnuft! Så det är klart; Om en rimligen vuxen, förvärvsarbetande individ beter sig på det viset, får man väl inte klaga över att femtonåringar lägger upp skorna på bussätet mitt emot. ”I, me and myself” verkar vara mantrat för dagen. Frågan är, om man vågar hoppas på en attitydändring – till något, som faktiskt alla skulle må bättre av! Bror Gårdelöf ML 2661203