Bumsen 1
åkte för att titta. Glaciären är 30 km lång, 5 km
bred och medelhöjden är 74 meter. Riktigt imponerande då man kommer väldigt nära utan att behöva åka ut med båt. Här träffade vi cyklisten Andrew som vi tidigare sett längs ruta 40. Andrew blev ett tydligt bevis på att vi rörde oss ganska långsamt då vi under två veckors tid lyckades hålla samma tempo. Visserligen liftade han ett par gånger p.g.a. den starka vinden, men ändå. Roberto fyllde år här och det firades med en rejäl ”Parilla” - Grillbuffé á la Argentina. Tonvis med kött som sakta grillas över en öppen eldstad i ett par timmar. Ett par lyxdagar senare åkte vi vidare, in i Chile igen, och mot nästa milstolpe på denna resa: Nationalparken Torres del Paine. Torres del Paine Parque Nacional Torres del Paine, södra Patagonien, Chile. Denna plats på jorden har länge varit med på listan över ställen att besöka (denna lista består i princip av alla platser på jorden och blir aldrig kortare, men ändock). Parken ligger c:a 10 mil från Puerto Natales, en stad som till största delen lever på de turister som skall till parken. Vi stannade där en natt, för att tidigt nästa dag åka till parken. Istället för att ta den asfalterade vägen till parken körde vi en mindre grusväg. Det kanske framgått vid detta lag att vi verkligen gillar grusvägar? Vykortsvyerna började med en gång. Sakta men säkert växte ”Los Cuernos del Paine” fram vid horisonten och ju närmare vi kom, desto mer imponerade blev vi. Humöret på topp då inget blött föll på oss, ingen kyla gjorde oss stela och framför allt; inget tryckande, vinande djävulskap som försökte kasta oss av vägen. Vädret var med andra ord toppen. Som vi tidigare märkt är vinden i Patagonien inget Vindstilla lunchpaus med cyklisten Andrew. Guanacos, kameldjur som finns överallt. Helge Pedersen på sin 1200GS Adventure. Den vänliga kvinnan som lärde oss dricka Mate. Yarets och hans 10 år långa resa. Grusvägar i nationalparken Torrese del Paine. BUMSEN 3 – 2010 39