Ett misch-masch av myggor och elefanter 1
6.2. Filmkulturell verksamhet 6.2.1. Professionel
l filmproduktion vs det filmkulturella – sidor av samma mynt Den filmkulturella verksamheten i kultursamverkansmodellen består framför allt av den främjande verksamhet som bedrivs av filmkonsulenterna i regionerna. De har en stödjande roll, gentemot filmskapare men även mot biografer och andra filmvisningsarrangörer och pedagoger. Verksamheten överensstämmer i hög grad med de riktlinjer som fanns innan kultursamverkansmodellen infördes, trots att dessa inte längre reglerar stödet. Tonvikten ligger på filmpedagogik med inriktning mot barn och unga och talangutveckling och produktion. Det område som är svagast representerat är visning och spridning. Detta avspeglas även i ansökningarna om utvecklingsbidrag. 6.2.2. Medlen har ökat, men skillnader mellan regioner är stora De årliga statliga och regionala bidragen till filmkulturell verksamhet har i snitt ökat med 7,8 procent 2010–2020. Nivån skiljer sig åt mellan regionerna. I vissa regioner har stödet minskat, medan det i andra regioner har ökat avsevärt. Skillnader kan bero dels på organisatoriska förändringar, dels på vad som i rapporteringen räknats som ”filmkulturell verksamhet”. Problematiken med vad som räknades in i den regionala medfinansieringen fanns redan innan kultursamverkansmodellen infördes.58 6.2.3. Filmproduktion i hela landet förutsätter finansiering, infrastruktur och kompetens Enligt de nationella filmpolitiska målen ska film produceras i olika delar av landet. Förutsättningarna för att producera film skiljer sig åt mellan regionerna, och de statliga medel till film som fördelas genom kultursamverkansmodellen kan i mycket begränsad utsträckning bidra till det. För att det nationella målet om filmskapande i hela landet ska bli verklighet krävs ytterligare resurser, och flera deltagare nämner vikten av andra stöd, som EU-stöd och produktionsincitament. Men det krävs inte bara ökade ekonomiska medel, i vissa mindre regioner saknas också den kompetens och infrastruktur som krävs för att producera professionell film. Utbildning blir därför en viktig del, och att kunna locka utbildat ”filmfolk” till regioner utanför storstadsområdena. En utmaning med att kunna stödja professionell filmproduktion är att finna organisationsform. Samproduktion underlättas om finansieringen kommer från ett aktiebolag. Regionerna gör olika val när filmfonder skapas, en del håller samman hela verksamheten, andra delar upp främjande (pedagogik och visning/spridning), produktionsstöd och talangutveckling. Det pågår flera utredningar som syftar till att finna lösningar för att stärka möjligheterna till filmproduktion på fler platser i landet. 6.2.4. Filmproduktion kräver samverkan mellan kultur- och näringspolitik Att filmproduktion hamnar mellan kultur- respektive näringspolitik kräver en särskild balansakt. Filmproduktion kan här förväntas spela en viktig roll, inte bara ur ett kulturperspektiv utan även som ett verktyg för att placera en region ”på kartan” genom att skildra regionen i filmer. Ibland är produktionsmedlen kulturpolitiska, ibland näringspolitiska och ibland en blandning. Med medlen följer politiska mål som skiljer sig åt beroende på politikområde. Även om man uppfattar stuprören som mindre besvärande i den regionala politiken jämfört den statliga är samarbetet i flera fall personberoende, och svåra att driva från kulturpolitiken. ”Kulturpolitiken kan ej bära kulturpolitiken själv”, som en deltagare uttryckte det. 58 Spela samman – en ny modell för statens stöd till regional kulturverksamhet (SOU 2010/11), s. 54. 49