Fåtöljfilosoferande leder ingenvart. överlevande till ett hotell. Oroliga föräldrar börjar strömma till. Där tar Ali Esbati ett beslut. Han ska vara tillgänglig för media och prata om händelsen, både för sin egen och andras skull. – Jag behövde reflektera över händelsen för egen del. Men jag såg också att det var så många som inte kunde prata. De var unga och chockade. Många hade förlorat hela syskonskaran eller sett en vän bli skjuten på nära håll. Det gick inte att trösta dem, eller få tillbaka de döda. Det enda man kunde göra var att berätta deras historia. Vid uppsamlingsplatsen får Ali Esbati tillgång till en dator. Hans sambo Marte vet ännu inte att han överlevt så han skriver ” Jag lever, puss” på hennes Facebook-sida. Klockan två på natten när Ali är på väg ned från övervåningen insvept i en filt står hon plötsligt framför honom. Vid fyranyheterna har det bekräftade dödstalet stigit från två till 80. – Vi satt i bilen och jag vände mig om och frågade: sa de åtta? hjärtefrågor vid antirasism och rättvisa. Men ställningstagandena började tidigare än så. Ali föddes i Iran och kom till Sverige som 9-åring. Först till en flyktingsluss i Alby, sedan ett permanentboende i Tensta. När han ska beskriva sig själv som barn stannar han vid ordet märklig. – Jag var ett grubblande barn och funderade mycket kring världen. Det gör jag fortfarande men förhoppningsvis på ett annat sätt. Jag ville hellre läsa böcker än umgås med andra barn, vilket oroade mina föräldrar. Men de pressade mig aldrig utan litade på att jag gjorde rätt val. I Sverige började Ali samla på buss- och tågtabeller. Han planerade långresor och fascinerades över hur välordnat och rent allt var. Och att alla människor hade samma möjligheter. Men det fanns också mycket att uppröras över i världen. Ali försökte gå med i Kommunistisk ungdom. Han var 11 år. – Jag skickade ett brev till förbundscentralen och frågade om boktips. Sedan gick jag och knackade på hos en person i Tensta som jag visste var ansvarig för den lokala klubben men det var ingen som öppnade. De hade nog sommarlov och det var kanske lika bra, säger Ali och ler åt minnet. September 2012 tt och ett halvt år har gått sedan dagen på AUF-lägret på Utöya. Mycket har förändrats sedan dess. Ali och Marte har byggt ett hem i den centrala trean i Oslo, som vid händelserna på ön endast innehöll flyttkartonger. Han har också blivit pappa till Leila, som föddes bara några månader efter massakern. E – Det är fint och fantastiskt. Jag kommer på mig själv med att vara förundrad hela tiden. Över att hon finns i våra liv och att hon är en helt ny människa som vi lär känna lite mer för varje dag. Trots att flykten på Utöya slutade lyckligt för Ali så uppstod ett nytt hot efter 22 juli. Gärningsmannen Anders Behring Breivik nämnde sambon Marte Michelet vid namn både i förhören och senare vid rättegången. Hon, en norsk debattör och feminist, var på ön bara två dagar tidigare och höll ett föredrag om islamofobi och främlingsfientlighet. – Hon var explicit nämnd som en av dem som Breivik ville ta livet av. Han nämnde henne också under rättegången, som en förrädare som hade svikit Norge och fått barn med mig. Det är en tydlig bild av hur han ser på världen, och tyvärr många med honom. Till och med vårt barn blev ett hot i hans perspektiv. Bilderna från ön är med honom än. Tröttheten smög sig på under senhösten. – Jag ville hjälpa till med analyser, kommentarer och samtal kring attentatet. Jag gjorde mig tillgänglig och på många sätt har det hjälpt att prata om det. Men på hösten 2011 kom en trötthet både psykiskt och fysiskt. De frågor som varit viktiga för Ali Esbati tidigare blev ännu viktigare efter Utöya. Redan under sin tid i Ung vänster låg hans 32 KOLLEGA 7-12 I början av 1990-talet blev det dock ett omslag i det politiska klimatet. Den röda regeringen blev blå och det högerpopulistiska partiet Ny demokrati tog plats i riksdagen. Då tyckte Ali Esbati att det var dags att organisera sig. Han gick med i Ung vänster under tidigt 1990-tal och blev sedermera ordförande. Att gå med var ett av de mest riktiga och viktiga beslut han tagit i sitt liv, menar han. – Det är lätt att tycka och drömma, men förändring måste ske tillsammans med andra. Man förstår också världen bättre om man konfronterar sitt tänkande med andra som tycker och tänker. Fåtöljfilosoferande leder ingenvart. Det ger bara en ytlig förståelse av världen. I dag är Ali Esbati pappaledig från sitt jobb som ekonom i Manifest senter for samfunnsanalyse i Oslo. Han skriver på en bok om Utöya som, om allt går enligt planerna, kommer ut i vår. – Det blir både en berättelse om hur jag upplevde det som hände och en politisk essä för att sätta in saker i sitt sammanhang. Man borde prata mer om den politiska miljö som fanns innan Utöya, och som finns kvar än. Det är bara så man kan komma starkare ur det här som samhälle. Några månader efter attacken på Utöya besökte Ali Esbati ett lagerhus där man samlat alla tillhörigheter från deltagare och föreläsare på ön. Bland alla mobiltelefoner, böcker och kläder hittade han sin egen ryggsäck där det stod: Ali Esbati – Levande. Ett ord som förpliktigar. Och som manar till tanke och omtanke. – Man måste hela tiden göra vad man kan för att allt ska bli bättre. Är det något jag vill föra över till Leila så är det vetskapen om att man aldrig får utsätta människor för saker som gör dem mindre än de ska vara.