Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Reportage
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Avtal 2011
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26 D en 8 februari: Åsa Linderborg so
mnade inte förrän fyra i morse och gruset i ögonen beror på Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter. Efter att hon hade läst hans krönika om läget i Egypten kände hon att hon som Aftonbladets kulturchef var tvungen att bemöta honom. Hon blev klar med sin kolumn halvett på natten, en halvtimme före deadline. Sedan låg hon och vred sig i sängen. Hon är övertygad om att hon har rätt i sak, det är inte det, men hon borde ha gjort bättre ifrån sig. Kritikern Åsa Linderborg är skoningslös mot sig själv. − Jag skriver ofta på marginalen, jag hatar det. Dessutom, säger hon, skriver hon jättelångsamt. − Jag är som en äggsjuk höna. Det tar väldigt lång tid för mig innan jag kan sätta mig ner. Aftonbladets redaktion flyttade nyligen från Globen till Kungsbrohuset som likt en Finlandsfärja ligger intill Stockholms central. Här i det avlånga kontorslandskapet på ett av de övre däcken borde det gunga rejält men ingenting av den dramatik som skriks ut på löpsedlar hörs eller märks. Medarbetarna har ljudisolerade skärmar omkring sina skrivbord som har plats för dator, lite papper och en kaffekopp. Hon visar mig in i ett litet inglasat mötesrum. Åsa Linderborg brukar tänka om Aftonbladet som sin familjs universitet. Hon har läst den sedan barnsben. Hon älskar kvällstidningen som produkt och alla dess beståndsdelar: nyheter, sport, spektakulärt krim, nöjen och avancerad kulturjournalistik och säger att hon är otroligt stolt över att få vara med och förvalta den. Inte konstigt att det var just till Aftonbladet hon vände sig efter att ha skrivit en artikel om Irakkriget 2003. Dåvarande kulturchefen Håkan Jaensson hörde av sig på en gång. Imperialism, krig och klass är ämnen som ofta är förbehållna män men in från vänster kom Åsa Linderborg, doktor i historia, och började röja på deras område. Efter några vikariat fick hon fast jobb 2007. Hur är hon som chef? Jag testar. Säg att det börjar en vikarie. Det är hennes första arbetsdag. Du ber henne att översätta en artikel från engelska som handlar om en Nobelpristagare. Men hon vägrar, hon gillar inte Nobelpriset. − Jag försöker vara en så demokratisk chef som möjligt och inte låta de andra göra saker som de absolut inte vill. Men har redaktionen bestämt att nu ska vi ha den här texten, då är det ett kollektivt ansvar att artikeln blir översatt. Man kan tycka att det är en dålig text och att Nobelpriset är värdelöst men någon måste göra jobbet. Arbetsplatser med frifräsare som gör vad de själva har lust med är svårskötta. Precis som Håkan Jaensson stod upp för henne, hur bråkiga texter hon än hade skrivit, vill hon stå upp för sina medarbetare. Aftonbladets kulturredaktion har beskyllts för att vara mansdominerad, för att använda ett milt uttryck, nu består den av fyra kvinnor och två män. För många kvinnor? ”Nej”, säger Martin Aagård, kulturredaktör på tidningen. ”Vi är ganska stora individualister allihop vilket innebär att det inte finns några kotterier att tala om, och det tycker jag är utmärkt. Både Åsa och stämningen på redaktionen 26 KOLLEGA 2-11 är toppen tycker jag.” − I dag är jag en av Sveriges mest kontroversiella skribenter och samtidigt är jag min egen chef. Det är problematiskt, säger Åsa Linderborg och kryper ihop i stolen. I den meningen vill jag ha en kulturchef som tar ansvar för det jag skriver. Åsa Linderborg skrattar ofta, ändrar ställning och gestikulerar. Hon har tre ringar. De är i silver, betyder inget särskilt säger hon, doktorsring skulle hon aldrig bära ”det är att markera att man vill bli sedd med respekt för att man har en titel” och vigselringen tappade hon bort för flera år sedan, annars hade den åkt av. Hon ska skiljas och flytta från Uppsala till Stockholm. Kanske hinner hon gå på mer teater och utställningar när hon slipper ta pendeln. − Jag skulle önska att jag hade större passion för kultur. Jag kän- ner ofta entusiasm och nyfikenhet men kulturen är inte mitt liv. När jag var tonåring var jag väldigt kultursnobbig och det tror jag har att göra med viljan till socialt uppåtstigande. Jag försökte kompensera min konstiga uppväxt med pappa genom att gå runt med de ryska klassikerna. Hon försöker hänga med i ny svensk litteratur. Men hon tycker inte att hon räcker till. − Jag tänker på den tiden då Olof Lagercrantz var kulturchef för DN och skrev några av de bästa böcker vi har på svenska samtidigt som han hade fyra fem barn. Men okej, han hade en större redaktion, han kom dit efter lunch och var där ett par timmar, gick hem och skrev, han hade en hustru och en husa. Och han slapp twittra och blogga och sitta i tv-studior. − Numera ska man hela tiden vara tillgänglig och sända ut små åsikter och tyckanden. Det är fruktansvärt kravfyllt. Hon saknar också tiden när Per Svensson var kulturchef på Expressen. Hon såg honom som debattglad, smart och rolig. Han stod för något och hon stod för något annat. Även Niklas Ekdal och PM Nilsson, politiska chefredaktörer på Dagens Nyheter respektive Expressen, satte ut hakan och får Åsa Linderborgs respekt. Hon kallar dem ”bombglada liberaler”. De var hennes sparringpartners och de tvingade henne att skärpa argumenten. − Det offentliga samtalet har kollapsat i Sverige. Nu finns det så många liberaler som bara raljerar men som inte vågar ha en egen åsikt. Jag tycker det är tråkigt. Trots att Åsa Linderborg i spalterna högg och slog på Per Svensson tilldelades hon Expressens Björn Nilsson-pris för 2007 års bästa kulturjournalistik. ”Man måste alltid läsa henne. Om inte annat för att få veta att man lever”, stod det bland annat i motiveringen. Det priset och Ivar Lo-priset som hon fick för Mig äger ingen är de utmärkelser som hon är mest stolt över. Innan Åsa Linderborg skriver en artikel gör hon grundlig research. Ibland kan man undra om hon inte går till överdrift. Som när hon ville undersöka hur kvinnor och män framställdes i de danska gladporrfilmerna från 1970-talet och såg alla filmer, eller när hon blev nyfiken på hur det gick för mördarna i Håkan Nessers kriminalromaner och läste alla tio Van Veeteren. ➼
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Ledare
Kollega Sida 56
Kollega Debatt
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68