Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Reportage
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Avtal 2011
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28 »Det är så förnedrande att vara fa
ttig. Arbetslösa har det så jävla dåligt. Är man inte arbetslös kan man inte fatta det.« − Jag har också läst Marian Keyes böcker, som jag avskydde. Ändå läste jag alla, tio tolv stycken. Det är inte klokt. Gud så dumt. Men det är för att jag är forskare som jag vill gå till botten. Åsa Linderborg får sällan kritik för att hon gjort ett dåligt jobb men ibland får hon höra att hon är idiot, utvecklingsstörd, korkad, kommunistfitta, bimbo, har lågt IQ och är antisemit. − Jag har en stabil ideologisk grundtro och är övertygad om att jag har rätt, och jag är van att vara marginaliserad och bespottad. Det är slitigt, det kan jag säga, men jag har en familj och vänner som kan hålla om mig när jag behöver det. Däremot vänjer jag mig aldrig vid anklagelsen att jag skulle vara antisemit. De gångerna tänker jag att ”jag skiter i det här, jag ger upp, jag struntar i att vara opinionsbildare.” De påstår att jag är judehatare och det är jag ju inte, men det går inte att kommentera. Går man i svaromål så geggar man ned sig. Intervjutimmen tar slut. Vi går till Åsa Linderborgs skrivbord och hennes almanacka för att hitta ett nytt datum. Där på tangentbordet ligger en uppvikt bok upp och ner. ”Bildning”, står det på den. Efter jobbets slut får hon inte åka hem och ta igen sömn, hon ska läsa klart boken, förbereda sig och vara med i en paneldebatt på ABF tillsammans med… Björn Wiman på DN, han som hon just har dammat till. Den 22 februari i Åsa Linderborgs övernattningslägenhet på Södermalm, som hon kunde köpa tack vare att Mig äger ingen såldes i 350 000 exemplar ”tror det blev fyra miljoner före skatt.” Här är ljust och högt i tak. På ett skåp står en uppstoppad korp och stirrar ut genom fönstret på ännu en kall och bister vinterdag. ”Barnen slåss om vem som ska få ärva den, de har redan räknat ut mig som död.” Åsa Linderborg skrattar. På väggarna hänger tavlor, antagligen rätt dyra, men inga Lennart Jirlow, som i finare kretsar anses banal men som Åsa Linderborg är väldigt förtjust i: han målar borgerliga idyller med rödrutiga dukar på franska restauranger och små bersåer där folk sitter och fikar. Det är så långt ifrån den uppväxt hon själv har haft. − Jag har dem som affischer i guldramar i mitt kök i Uppsala. Det är djärvt. Jag tror inte att jag vågar ha dem uppe när jag flyttar till Stockholm. Ska jag inreda mitt hem precis som jag själv vill ha det eller måste jag ta hänsyn till att det kanske kommer branschfolk hem? Sådant kan jag gå och fundera på allvar över. Det har gått fjorton dagar sedan vi sågs senast. Hur gick debatten, vad sa Björn Wiman? − Han kommenterade inte artikeln. Han är rolig, jag tycker verkligen om honom. Det var helt avslappnat, nästan flamsigt bitvis men också rätt hårda ordväxlingar. Så tycker jag att det ska vara. Jag kan inte låta bli att mejla Wiman. Han svarar omgående: ”Hej Eva, jag gillar Åsa som person men avstår från att lämna några kommentarer om henne i övrigt.” Förutom jobbet, debatten och några sömnlösa nätter till, har Åsa Linderborg köpt lägenhet ”en liten trea vid Mosebacke” och ska nu packa och flytta ut från den här som ska säljas. Hon har åkt Finlandsfärja till Åbo med sin mamma, medverkat i SVT:s Gokväll i Umeå och tillsammans med andra journalister låtit sig låsas in ett dygn i 28 KOLLEGA 2-11 Big Brother-huset. Hon berättar att de efter någon timme inte tänkte på kamerorna och snart betedde sig som ”riktiga” deltagare: fylla, hångel, bråk, skitsnack och mobbning. − Hade det varit på riktigt hade jag åkt ut bland de första. Jag tar för mycket plats och har för bestämda åsikter. Tittarna skulle bli galna på en sådan som jag. Ångrar du dig när du inte kan hålla käften? − Nej, jag gör faktiskt inte det. Men jag vill aldrig såra någon och säga något plumpt. Om hon inte hade varit så stridbar och haft så kontroversiella åsikter hade hon kunnat göra en helt annan karriär. − Är man för mycket vänster så blir arbetsmarknaden begränsad. Men jag skulle begå våld på hela mig själv om jag försökte ändra på mig. Det går inte. Mitt liv är för viktigt för det. I framtiden vill Åsa Linderborg skriva fler böcker. Men som chef tycker hon inte att hon kan ta tjänstledigt så länge som krävs. Man ska vara närvarande hos sina medarbetare. Dessutom skulle du väl sakna hetluften, undrar jag. − Nej, det skulle vara ljuvligt. Många människor får ett bekräftelsebehov när de är mycket i offentligheten och så blir de nervösa när det tystnar. Jag kan längta till den tiden när jag är pensionär och när ingen minns mig. Hennes pappa var arbetslös de sista tio åren han levde. Samtidigt som Åsa Linderborg fick betalt av staten för att skriva en doktorsavhandling i historia fick han sänkt a-kassa. − Hela det nyliberala projektet rullade i gång. Han fick betala priset samtidigt som jag hade en statligt finansierad lön för att hålla på med gamla papper. Jag var en vinnare och han var den absolut största förloraren. Han hade inga tänder och hade bokstavligen hål i skorna när han dog. Medan Åsa Linderborg trädde in i en annan samhällsklass lämnade hon honom kvar. − Jag hatar klassamhället. En del säger ”men arbetarklassen har ju villa och Volvo”, okej, men klass är något mer än bara inkomst. De flesta i arbetarklassen tjänar förresten dåligt, och är du medlem i LO-kollektivet som min pappa var så har du åtta års kortare medellivslängd än den som är medlem i Saco. De åtta åren kan aldrig ersättas med villa och Volvo. ”Lyckliga dig som har lämnat arbetarklassen”, kunde Åsa Linderborg få höra av sina kurskamrater på universitetet. Det tyckte hon var otroligt provocerande. Man behöver inte tillhöra medelklassen för att ha ett lyckligt och meningsfullt liv. Men pengar underlättar. Pratet om att man inte blir lyckligare av pengar tror hon inte på. Man kan resa, köpa sig ordentliga skor, gå till tandläkaren, ge sina barn en cykel. − Det är så förnedrande att vara fattig. Arbetslösa har det så jävla dåligt. Är man inte arbetslös kan man inte fatta det. Min pappa unnade mig allt. Men vi kunde inte prata om mina inkomster. Jag skämdes.
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Ledare
Kollega Sida 56
Kollega Debatt
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68