Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Reportage
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Avtal 2011
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53 BÖCKER Reginald Hill Hämnden Minot
aur Övers Ulf Gyllenhak Må Reginald Hill leva länge och väl och måtte han skriva många, många fler böcker. Hämnden hör kanske inte till hans allra bästa (mest för att jag saknar den fräcke Dalziel och den vanligtvis så hejdlösa Hillhumorn) men den är fortfarande ruggigt bra. Finansmannen Wolf Haddas liv krossas brutalt och inte förrän han efter flera år bakom lås och bom möter svenskättade fängelsepsykiatrikern Alva, börjar han berätta. Och vilken berättelse! Lite förutsägbar är den (mycket på grund av att det svenska förlaget av något outgrundlig anledning valt att översätta originaltiteln The Woodcutter till Hämnden) men det finns en viss tjusning i att ana sig till händelseförloppet. Och riktigt säker kan man aldrig vara – Hill har alltid en och annan rejäl överraskning på lut. JOHANNA ROVIRA Mavis Gallant Från det femtonde distriktet Atlas Det är Europa, det är 1900-tal. Det är ganska vanliga kvinnor och män, bara en aning, knappt märkbart på kant med tillvaron. Även om det på ett ytligt plan inte händer särskilt mycket i novellerna – en man kommer hem från fångenskapen efter kriget, en annan man blir förälskad – rymmer de oerhörda historier. Själv golvas jag av berättelsen om den polske diktarens kärleksaffär i Paris på 1960-talet. När kvinnan i fråga drar till Venedig med en annan man får han ont i halsen; det ”är ingen allvarligt fel på mig, ingenting annat än en obotlig strupcancer”, tänker han. Exakt så jävligt är det ju att vara förälskad. Mavis Gallant jämförs gärna med en annan kanadensisk novellförfattare, Alice Munro. Själv kommer jag att tänka på Anais Nin. Här finns en hel del av samma febrighet och lockande gåtfullhet. Att sedan också Heinrich Böll, en diktare av helt annat slag, dyker upp i mina tankar är väl om något ett betyg på Gallants storhet. NIKLAS HALLSTEDT Alex Schulman: Att vara med henne Piratförlaget Fy vad jag tycker illa om Alex Schulman. När boken landar i mitt postfack kan jag inte minnas varför jag beställde den. Kanske var det för att hans förra bok fick så fina recensioner. Kanske för att jag ser ett tillfälle att äntligen bevisa att Schulman borde hålla sig till bloggandets värld. Redan efter första kapitlet måste jag kapitulera. Berättelsen tar sin början 1 augusti 2008 och avslutas exakt ett år senare. Alex Schulman har just avslutat sitt förhållande med Katrin Zytomierska, och står rådvill på en av Stockholms finare gator. Månaderna som följer kantas av alkohol, tillfälliga relationer och existentiell ångest. Men sedan händer något. Alex träffar en tjej som inte liknar någon annan. Den här boken är en kärleksförklaring till henne och det barn hon föder. LINA JONSSON Kristian Lundberg Yarden Symposion För att ha råd att betala sina skulder tvingas författaren Kristian Lundberg ta arbete på Yarden i Malmö där miljön är minst sagt deprimerande. Det är kallt, rått och blåsigt och männen som under sträng bevakning flyttar bilar från ett ställe till ett annat är uppgivna, frusna och rädda. Åren som författare känns som ett overkligt mellanspel och återgången till kroppsarbete blir även en resa tillbaka till barndomen med en psykiskt sjuk mor och en far som inte bara gav sig av utan dessutom förnekar sin son när de någon gång stöter på varandra. Det är ruskigt bra skrivet, de känslor Kristian Lundberg förmedlar sätter sig under huden. EVA KARLSSON KRÖNIKAN MADELEINE DANEMO arbetssökande Vem försvarar de arbetslösa? tegen är tunga när jag går ut från Arbetsförmedlingen. Månader av beslutsångest och de sista veckornas filande på budgetar och affärsplaner visade sig inte vara till någon nytta. Erbjudandet om starta eget-bidrag är helt plötsligt borttaget! Jag är inte längre i en prioriterad grupp. Trots att jag nu gått ett år som arbetslös och trots att jag faktiskt blivit erbjuden detta. På bara någon vecka har förutsättningarna totalt ändrats. Jag får informationen att efter ett nytt beslut så omfattas bara de som står allra längst från arbetsmarknaden. Numera kan man med andra ord bara få praktik och starta eget-hjälp först när man kommit in i jobb- och utvecklingsgarantin, vilket innebär att man måste vara arbetslös minst ett år och som i mitt fall upp till ett och halvt år. Min arbetsförmedlare är själv missbelåten med situationen men kan enligt regelverket inte göra något. Det hade varit enklare för dem ifall de fått någon förvarning om att detta skulle ske. Så hade de inte satt mig och många med mig i en kurs i att starta eget och berättat hur alla papper ska fyllas i. För att sedan få säga att det blev visst ingenting. För mig personligen var det inte ett lätt beslut att ta att söka starta eget-bidrag. För det är inte något bidrag på något sätt. Den enda skillnaden för oss är att ersättningen kommer från försäkringskassan istället för ifrån a-kassan. Och det är mina a-kassedagar som tickar så min ekonomiska situation skulle inte förbättras. Det som det eventuellt S »Man måste hamna längst ned för att få hjälp att komma upp.« Fler recensioner finns på www.kollega.se skulle kunna ha gett mig är att halvår av lugn och ro. Ett halvår där jag skulle kunna försöka bygga upp något utan känslan av att bara vara en tärande medborgare. Ett halvår där jag skulle slippa redovisa vilka jobb jag sökt och slippa coachas mot min vilja. Mönstret är så tydligt. Man måste hamna längst ned för att få hjälp att komma upp. Jag tänker att det vore bättre att sätta in insatser tidigare så är vägen upp inte lika lång. Framför allt så borde det finnas en mer mänsklig aspekt när nya beslut dimper ned ovanifrån till arbetsförmedlingen. Man kan ju för fan inte göra precis hur som helst. Eller? Och även samhällsekonomiskt borde det bli billigare att hjälpa människor innan ekonomin totalt har kollapsat. Funderar även över hur utsatta vi arbetslösa är, Vem försvarar våra rättigheter? Ett fack som hjälper även oss som inte just för tillfället är närande borde inte kunna vara en omöjlighet. Det enda livstecknet som jag ser från facket är inbetalningskortet som dimper ned i min brevlåda varje månad. Att vi som är arbetslösa lever med en känsla av att vara mindre värda gör inte att vi lättare kommer tillbaka till jobb. Inte heller vissheten om att vi blir billigare för varje dag som går gör att självförtroende blir starkare. Framför allt så är vi på många sätt en helt rättslös grupp vars intressen aldrig kommer fram. En grupp som auktioneras bort till högstbjudande utan några större protester. 2-11 KOLLEGA 53
Kollega Sida 54
Kollega Ledare
Kollega Sida 56
Kollega Debatt
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68