»Det räcker inte med skoteråkning och jakt och fi
ske som vi själva sysslar med. Ska det finnas kvinnor så måste man ha en annorlunda stad.« RAUNO SIRÉN Ja, visst är det Kiruna. Nu har den stora flytten börjat. Med akutkirurgin. Den försvann till Gällivare. ”Farsan hade hagelkulor i ryggen och när de började göra ont gick han till skolan där en läkare skar ut varklumpen. Som bedövning fick han bita i bordskanten.” Rauno Sirén på Närradion berättar om när han var ung i Svappavaara. ”Är det så vi ska ha det igen?” Han säger att han är vänstersosse och att han skäms över partikamraterna i landstinget som flyttade akutkirurgin tolv mil bort. För utan den, hur lockar man hit småbarnsfamiljer nu när Kiruna ropar efter arbetskraft? BB ligger också i Gällivare och inga bostäder finns det. Rauno efterlyser också en annan sorts kultur. ”Det räcker inte med skoteråkning och jakt och fiske som vi själva sysslar med. Ska det finnas kvinnor så måste man ha en annorlunda stad.” Nyss stod jag på Gruvgatan i bländande snö och kisade mot Ripberget, Kiirunavaara och 10 KOLLEGA 5-12 K:et i LKAB, och önskade mig upp på toppen. Jag behöver överblick, en nyckel, vad som helst för att fatta hur stadsomvandlingen och allt annat hänger ihop. Kan inte gruvan spränga sina tunnlar åt andra hållet i stället och låta stan vara i fred? Måste alla invånare flytta? Vill de flytta? Varför har de inte börjat? Rauno fick knacka på fönsterrutan för att jag skulle hitta rätt. Hade det inte varit enklare med en skylt? ”Varför då”, skrattar han. På sommaren spelar Rauno Sirén övervägande reggae i radion. Turisterna rattar in 93,7 och lastbilschaufförerna lyssnar via webben. Invånarna gillar utsändningar från kyrkan och möten i kommunen. ”Är fullmäktige några minuter sena, och det är de alltid, då ringer lyssnarna och frågar varför vi inte sänder.” Jag frågar om politikerna tog några viktiga beslut i går men Rauno ruskar på huvudet. ”Nej, det var mest ett virrvarr.” Det är ändå LKAB som bestämmer, menar Rauno. ”Det spelar ingen roll hur mycket man kallar det för en demokrati, det är ändå bolaget som har pengarna och makten. Men ingen vill slå ihjäl LKAB. Man slår inte ihjäl den som föder en.” År 2003 var det dödgrävarstämning i staden. Kommunchefen Stefan Hämäläinen sitter i sitt tjänsterum med originalmöbler i ek i ett stadshus som antingen ska flyttas eller jämnas med marken, länsstyrelsen och kommunen har olika uppfattningar, och berättar om hur det var när han började i kommunen. Året därpå förändrades allt. Gruvan beslöt att investera i en ny huvudnivå. ”Det här är dubbla känslor.” Stefan Hämäläinen knäpper på projektorn och visar en beskär