»Jag har aldrig upplevt kulturkrock. Vad är kultu
rkrock? Vi kom från olika länder, vi lekte och spelade fotboll ihop, var hemma och åt mat hos varandra. Det är en sån rikedom att ha fått uppleva det. « vi ska inte prata i de termerna längre har vi sagt, säger Dogge lite irriterat. – Jag är det nya Sverige. Samhället måste lära sig det. En dag kommer en sån som ser ut som jag att anställa dig, förstår du? Kulturkrock är ett lustigt begrepp tycker han som vuxit upp i Alby. Här bor människor från hela världen, Dogge har tappar räkningen på hur många nationaliteter som korsat hans väg. – Jag har aldrig upplevt kulturkrock. Vad är kulturkrock? Vi kom från olika länder, vi lekte och spelade fotboll ihop, var hemma och åt mat hos varandra. Det är en sån rikedom att ha fått uppleva det. Vi kunde alla leva tillsammans och komma överens. Alla utom en grupp, svenskarna som flyttade härifrån. Dogge kallar Alby för sin by. Han har vuxit upp och blivit fostrad här. Att flytta härifrån skulle vara som att karva i hans själ eller skära bort ett ben eller en hand. Men Dogge vet egentligen inte vad som är så bra med Alby. Han är ingen ”flyttare” helt enkelt. Förresten, om han nu ville flytta skulle det knappast vara till en bostadsrätt i innerstan. Flyttar gör man ordentligt, till Miami eller Venezuela. Hur mycket han än älskar sin by ser han också problemen. Som arbetslösheten och utanförskapet. För de nyanlända är det tuffare än för andra. De kommer hit från krig och fattigdom, de hoppas göra rätt för sig i landet som de har hört ska vara så demokratiskt. Men på vägen tar det stopp, för att de inte passar in. För att de har konstiga namn. – Vi gör dem bittra. De har barn och barnen ser föräldrarna bli bittra, så bygger vi utanförskap och skapar ännu mer trauman. Sverige menar väl när de öppnar portarna för dem som söker en ny framtid. Men invandringspolitiken har misslyckats. Varför? Jo, för att DOGGE VÄLJER ... GE Sill eller surströmming? – Jag gillar traditioner men jag tänker inte smaka på nåt av det. Kungen eller Reinfeldt? – Skulle väl vara kungen då. Vi har haft monarki så länge så det kan väl vara kvar. Men kungen borde börja göra mer affärer. Husvagn eller charter? – Charter, det är ju en sån sjuk resa. Fotbolls-EM eller SommarOS? – OS är större än EM men hade det varit VM, då är det en helt annan sak. r32 KOLLEGA 5-12 svenskarna inte varit redo, tror Dogge. Sätt tio svenskar i ett rum, lås dörren och tvinga dem att svara ärligt. Vill ni ha en svartskalle till granne? – Nio av tio svarar nej, det vet både du och jag. Vi har inte svarat ärligt på de här frågorna och nu knackar resultatet på vår dörr. Dogge suckar, kontorsstolen står still. Har du tröttnat på att intervjuas? – Jag behöver dig för att nå ut och du behöver mig för att det ska bli en text. Jag tröttnar inte, säger han. Men det ska sägas på en gång, han är ingen pajas som ställer upp på allt. Det finns sånt han inte längre vill prata om. Inte med en journalist i alla fall. När han nämner Leonida tar orden slut och Dogge ser plågad ut. Hon dog i cancer 2004, endast 32 år gammal. Dogge förlorade sin fru, deras lilla dotter, knappt två år gammal, förlorade sin mamma. En tid senare upphörde The Latin Kings att existera. – Jag blev ledsen, när man är ledsen som sångare har man ingen lust att sjunga. Jag rappade inte på tre år men en dag vaknade jag upp och var inte lika ledsen längre. Men jag har slutat prata om det här, säger han bestämt. En stund senare sitter vi i bilen, på väg till en fotostudio inne i stan. Vi passerar området där han växte upp. Han visar den osynliga muren, en bilväg, som skiljer höghusen från radhusen. En simpel bilväg som delade hans by. – Här, på 1980-talet alltså, gick gränsen mellan utlandet och Sverige. Där uppe i höghusen bodde såna som jag, och nere i radhusen bodde svenskarna. En dag, när han tjänade pengar, skulle han köpa sig ett hus där på andra sidan muren. Det var så Dogge och kompisarna skojade med varandra när de var barn. Nu är han vuxen och har förverkligat sin dröm, familjen bor i sitt radhus med 8 rum och kök där på andra sidan. I landet Sverige. – Fast i dag bor bara en äkta svensk kvar, säger han och skrattar. Rastlösheten har avtagit där han sitter och kör bil. Kanske har det att göra med att han är på väg någonstans. – Nu har vi träffats en stund, du och jag. Du vet att jag kan vara seriös. De flesta har bara sett mig på tv, såklart att jag är glad då. Då får man en bild av killen som oseriös clown. Han tystnar ett tag, höjer musiken i bilen, latinorytmer. Han sänker och fortsätter. – Jag menar, vi hade rätt häftiga texter redan när jag var 15. Lyssna, ”vakna upp, vakna upp, vakna upp Carl Bildt hur många liter blod har lasermannen spillt”. Redan då var jag på Carl Bildt. NU är folk på Carl Bildt. Men Dogge har ingen lust att rappa om politiker eller världsläget längre. Agendan är en annan, han vill göra människor glada. Han drömmer om att måla tavlor och att Moderna museet en vacker dag ska våga hänga äkta streetkonst på sina väggar. Dogge vill också spela in en skiva med svenska visor. Han berättar om en släkting, Oskar Lundén, som var stenhuggare på 1800-talet. – Jag vill sjunga balladen om honom. Jag har redan ringt Bert Karlsson och frågat om han vill ge ut den men han vill höra låten först. SCANPIX, COLOUROBX