»Vi fick köra hela den där invandrargrejen. Men j
ag har alltid känt mig svensk. Mammas släktingar har funnits i landet i över 2 000 år. Jag lovar, hade inte kungen varit kung hade någon i min släkt varit det. med sin fru. Hon säger något om lämning av minstingarna på förskola, en flicka och en pojke under tre år. Dogge är klädd i rosa skjorta och jeans med röda stripes. Kepsen är på. Han ser inte ut som en hårdkokt hiphoppare. Fast de flesta under 20 år förknippar kanske inte Dogge med gruppen The Latin Kings, där han var frontfigur, som på 90-talet slog igenom med den kultförklarade Välkommen till förorten. Mina barn gillar Dogge för att han varit med i Melodifestivalen och för att han gör så roliga röster till filmer som Rio och Chihuahuan från Beverly Hills. Sedan är han en kul snubbe i tajts med ”en cykel på köpet”, reklamkampanjen som fick musikskribenterna att gå i taket. Varför gör du det? Skäms du inte? Dogge skäms inte. Han fullständigt skiter i kritiken, kultur pröjsar inte mat och kläder till de fyra barnen. Reklam gör det. Min granne, en pensionerad dam, gillar också Dogge. Han verkar så rar men Latin Kings har hon aldrig hört talas om. Han är nästan folkkär, lite som Bosse Larsson, kläckte en kollega ur sig. – Det handlar om många år av hårt slit i branschen, folk har börjat acceptera mig. Du minns mig som rebellisk rappare, då var jag ung och arg. Sen fattade jag att det fanns andra uttrycksformer än rap. Förresten, Bosse Larsson var min idol när jag var liten. ”Så flaxar vi med armarna”, härmar han energiskt. Vi befinner oss i studion, Dogge sitter på en stol med hjul. Han rör sig hela tiden på den, fram och tillbaka, runt och runt, som om han egentligen inte har någon större lust att intervjuas. – Jag bara är så här, ta det inte personligt, ursäktar han sig. Prata vill han, inget snack om den saken. Med stora ord, vild blick och yviga gester. Han har diskuterat rasism och segregation förr i tvrutan, särskilt då Latin Kings fortfarande existerade. Det sitter kvar, han bangar sällan en diskussion. Men under intervjun lyssnar han inte alltid på frågorna, inte för att han är dryg, tvärtom, han känns ärlig och snäll. – För snäll, mumlar frun. – Snällhet är bra men också en svaghet, man kan bli utnyttjad, säger Dogge. Blir du det? – Ja, hela tiden, svarar han självklart. « Han böjer sig fram och tittar manande på mig. Rastlösheten är där, stolen snurrar, kom igen, vad ska vi prata om, säger ögonen. Om svenskhet. Om Sverige. – Intressant, säger Dogge som måste vara en av landets mest kända invandrare. Vilket är rätt lustigt egentligen. Han är av samma mix som kungabarnen men vem skulle kalla Victoria för invandrare? Dogges mamma heter Birgitta, hon har blå ögon och är blond. Pappa med indianutseendet är från Venezuela. – Jag har mina rötter i två kulturer, det är en rikedom men jag är ingen invandrare, mamma är svensk och jag är född på Huddinge sjukhus. Men jag får inte vara svensk, för att jag växte upp på fel ställe, för att jag ser lite annorlunda ut. I Sverige går vi på färg, hur vi ser ut och hur vi låter. Det finns ett behov av ordning och reda, tror han. Som den gången Dogge var på en fotbollsmatch när landslaget spelade. Han minns inte vilka Sverige mötte men han minns damen som lite försynt undrade vad Dogge gjorde i Sverigeklacken, för han måste väl ändå höra hemma i motståndarlägret. Jag berättar för Dogge om en krönika jag läst. Den handlade om svenskarnas invandrartourettes, alltså vårt behov av att lägga till ordet invandare till den som ögat inte uppfattar som 100 procent svensk. Som Zlatan, invandrarkillen som lyckats bli proffs eller Latin Kings som sällan bara fick vara hiphop-gruppen utan invandrarkillarna från förorten som rappade på svenska. – Men då fick det väl vara så, vi fick köra hela den där invandrargrejen. Men jag har alltid känt mig svensk. Mammas släktingar har funnits i landet i över 2 000 år. Jag lovar, hade inte kungen varit kung hade någon i min släkt varit det. För några år sedan släktforskade Dogge i SVT:s program ”Vem tror du att du är”. Han följde sin mormor Gurli och morfar Yngve i spåren. Mormors släktingar bodde i Bohuslän på 1800-talet, de var stenhuggare och fackligt engagerade. Och så morfar som var stadsarkitekt i Visby men kom från en släkt med mjölnare i Skåne. – Morfar spelade åtta instrument på gehör. Vi fick ett piano från honom, jag fick musiken från honom, säger Dogge. Så visst är ena halva av Dogge Doggelito, eller Douglas León som han heter egentligen, äkta svenne. Men svensk eller invandrare, DOGGE DOGGELITO NAMN: Douglas León. ÅLDER: 37. FAMILJ: Fru och fyra barn. BOR: Alby i norra Botkyrka. AKTUELL MED: Håller föreläsningar i skolor om sitt liv och ska inom kort släppa ett nytt album Första blatten på månen. KARRIÄREN I FYRA MENINGAR: Slog igenom med The Latin Kings 1994 med skivan Välkommen till förorten som hade 30 KOLLEGA 5-12 låtar som Snubben och Krossa rasismen. 1997 släppte bandet skivan I skuggan av betongen, och med den kom Latin Kings att räknas som ett av de tyngsta svenska hiphopbanden. Dogge har fortsatt med musiken men också gjort svenska röster till flera barnfilmer, medverkat i barnprogram och haft filmroller som till exempel i Förortsungar. Han har sjungit allsång på Skansen med Carola, medverkat i Melodifestivalen och gjort reklam för Elgiganten.