NG Sthlm 1
A h, Stureplan. Vägkorsningen där de säljer sprit
. Här drömmer vissa om att synas i bakgrunden på Edvin Törnbloms instastory, medan andra drömmer om en ny laserman. Ossian Mellin tillhör den senare kategorin. Han är en del av konstkollektivet Konstab, och i en intervju med Nöjesguiden för några år sedan sa han att han ibland hoppas att det kommer en ny laserman ”som plockar alla reklamare, art directors och copywriters. Bara stå där utanför Nosh and Chow med sitt lasersikte. Poff! Poff! Poff!” – De ägnar ju sina liv åt… De är som lägervakter i Nazityskland. De arbetar ju för att hjälpa storföretagen att kontrollera människor med reklam. Det finns grader i helvetet, men det är ett ondskefullt yrke, säger han när jag frågar om han vidhåller åsikten. KONSTAB ÄR I Stockholm för att premiärvisa sin debutfilm Vernissage hos Gud. Inför vårt möte uppstod viss förvirring. Vi skulle ha setts i Konstabs popupaffär, som skulle ligga mitt på Stureplan och vara ”omöjlig att missa”, där merchandise och filmbiljetter skulle säljas hela veckan fram till premiären. Men när jag kom fram verkade det inte finnas någon sådan. Om den fanns var den definitivt möjlig att missa. Jag ringde Ossian, som förklarade att de trott att de skulle få nycklarna i dag, men att de i själva verket ska få dem först på fredag, premiärdagen. Lastbilen fylld med filmaffischer och t-shirts, som de kört upp från Göteborg, får stå i ett garage fram till dess. Sedan bad han mig gå till Spy Bar-huset, där de håller på att förbereda premiärfesten. Barndomsvännen Joel Ighe är förstås inblandad. ÅTER TILL PRESENS. Förutom Ossian är Konstab-medlemmarna Anton Hellström, Emma Khanafer, Filip Aladdin och Albin Stööp på plats. Jag frågar om de vet att de har premiär samma dag som nya Beck. – Nej, säger Anton och Ossian. – Det var ett kalkylerat val vi gjorde, säger Filip sarkastiskt. – Har de ens biopremiär? frågar Ossian. Nej, de går direkt till VHS. Vad kommer era ideal ifrån? OM: De politiska? Våra föräldrar tror jag. Emma: Våra föräldrar. Var vi vuxit upp (Majorna, red. anm). De vanliga grejerna. OM: Det är omöjligt att säga egentligen. Men om man ser sig omkring och gör en snabb samtidsanalys finns det mycket att vara arg på. Det finns bönder i Norrland som kämpar för någon ny grej med bevattning som vi inte har koll på. Vi råkar vara just i vår lilla konstbubbla. Då är striden här. Filip: Jag har så svårt att förstå att unga människor är höger. Det är surrealistiskt att tänka på att någon som är 22 år och har det bra röstar höger. Man vill ju bara att folk ska ha det bra. Ingenting av dit vi är på väg tyder på att det kommer bli bättre. OM: Men nu har vi gjort en popcornrulle för att ändra på det. 18 NÖJESGUIDEN | NR 3, 2023 FILMEN UTSPELAR SIG på en konstskola, där den nytillträdde rektorn visar sig ha kopplingar till ett uråldrigt sällskap som vill kommersialisera konsten. När en av skolans elever får i uppdrag av Gud att skapa det perfekta konstverket uppstår intressekonflikt och förvecklingar. Tematiken känns igen från Konstabs teaterföreställningar. Har ni någon förståelse för konstnärer som gör betalade samarbeten? EK: Nej, verkligen inte. Jag har så stor respekt för alla konstnärer som kämpar. Men nej, skaffa ett jävla extrajobb då. Det är en lögn att samarbeta skulle vara det enda alternativet för att överleva. Det är trams. FA: Jag håller verkligen med. De får göra det om de vill. Men säg inte att ni är konstnärer då. OM: Det är som att säga ”Jag säljer ladd. Det är för att göra folk pigga”. Det är samma sak. Dagens kids verkar tycka det är coolt att göra reklam. Det är liksom en del av betalningen. AH: Att få göra reklam har blivit ett kvitto på att man har lyckats. Egentligen är det inte enskilda konstnärer som är problemet, utan att konsten på något sätt rört sig åt det hållet. FA: De är offer i sin egna samtid. EK: Det är väldigt tråkigt att konstnärer har ett så individualistiskt tänk i stället för att tänka på konsten som något gemensamt. Något som ska bygga något större utanför sig själv. OM: En konstnär är ett träd i en skog. Det är skogen som är det viktiga. Inte det enskilda trädet eller grenen. AH: Jag kan förstå att konstnärer gör samarbeten. På samma sätt som jag kan förstå att folk blir kriminella. Det är väldigt tragiskt. Det ligger djupare än att man sviker sina ideal. Jag tror inte att idealen finns från början. Det är det stora problemet. Ni har kallat Vernissage hos Gud för ”Da Vinci-koden på LSD”. Vad menar ni med det? OM: Den leker med den typen av hemliga sällskap, gömd symbolik och uråldriga riter. Fast vi har placerat den i svenskt kulturliv istället för i Vatikanen. Hur har det varit att gå från teatern till vita duken? OM: Allting blir väldigt mycket mer konkret. När man väljer tagning så är det den tagningen man kommer få leva med i resten av sitt liv. Teaterföreställningar lever långt efter premiär. Sedan är det också så att människor har en uppfattning om vad som är bra och dåligt skådespeleri, och är mer uppmärksamma på fel i filmen. De kan se en buckla på en bil, som inte borde vara där eftersom den inte fanns i scenen innan och efter. Den typen av rätt och fel-tänk är människor marinerade i. Det vore helt knäppt att ställa sådana krav om någon ska måla en tavla: ”Okej, vad vill du säga med tavlan? Exakt hur kommer tavlan se ut om ett