NG Sthlm 1
Film ”JAG VILL KROSSA DEN KLASSISKA BILDEN AV SUP
ERMASKULINITET” Motståndaren är ett gastkramande psykologiskt drama som sätter maskulinitet, intimitet och våld under lupp. Nöjesguidens filmredaktör pratar med regissören Milad Alami om varför vissa inte trivs med frihetens tyngd. TEXT: KASIA SYTY FRIHET HAR EN helt annan betydelse i ett land som Iran än i ett land som Sverige. Kan de som söker sin tillflykt till Sverige och får alla möjligheter som ett nytt pass innebär, någonsin bli helt fria? I Milad Alamis nya film Motståndaren brottas huvudkaraktären Iman bokstavligen och metaforiskt med sin självbild som patriark. Ett rykte sprids om honom i hemlandet och tvingar hans familj på flykt. De hamnar i norra Sverige där han snart återigen jagas av sitt förflutna. – Jag ville att filmen skulle präglas av den känsla jag själv hade när jag flyttade till Sverige i slutet av åttiotalet och hamnade på en flyktingförläggning i nordligaste Norrland. En ombyggd skola, omringad av mörk snötäckt skog. Hela ens värld vändes upp och ner, allt förändrades. Ens identitet och personen man höll på att formas till. Men samtidigt, någonstans i mörkret fanns personen som man lämnade efter sig kvar, och förr eller senare var man tvungen att konfrontera honom. Du skrev filmen väldigt snabbt. – Jag hade sådan enorm lust att göra någonting som handlade om män, kroppar och maskulinitet på ett sätt som var både väldigt vackert och våldsamt. Så kom brottningen in i bilden. Plötsligt började historien växa. Jag måste känna att mina manus kommer inifrån mig, att mina filmer är värda min tid. Huvudkaraktären Iman är som du nämnde professionell brottare. Vad har du för relation till brottning? – Jag hittade till brottningen när jag ville åt en stereotyp bild av en iransk man. Brottningen är den största sporten i Iran, det är en nationalsport. Jag ville bygga 30 NÖJESGUIDEN | NR 3, 2023 den väldigt klassiska bilden av supermaskulina män och krossa den. För att skildra det gjorde jag jättemycket research, var mycket på brottningsklubbar. Jag pratade med folk som hade gått igenom resor som liknade huvudkaraktärens, visste vad man fick och inte fick göra, var gränserna för intimitet går. Det är en av de äldsta idrottsgrenarna. Och kanske till och med den vackraste? – Det är någonting med brottningen som gör något med dig, när du tittar på den intensivt, får du en märklig känsla; det går väldigt långsamt och så exploderar det. Och så går det väldigt långsamt och så exploderar det. Jag ville att det rent känslomässigt skulle vara så för min huvudkaraktär. Iman går och bär på allt och plötsligt exploderar han. Brottningen är en så extrem sport, du måste vara otroligt dedikerad. Du kan inte äta allt, du måste träna hela tiden, du har inget privatliv. Dina skådespelare Payman Maadi och Björn Elgerd är inte direkt några professionella brottare? – De fick lära sig allt, de stackarna. Payman bor i Iran och Los Angeles och han tränade där. Sedan kom han till Sverige och fortsatte träna. Björn fick också träna jättehårt. Resultatet var så otroligt imponerande. Man kan inte se att de inte gör det professionellt till vardags. Hur var det för dig att återvända till norra Sverige dit du själv kom som liten med dina föräldrar? Jag hörde historien om en viss SFI-lärare som dök upp på inspelningen. – Det är en så sjuk historia, min barndoms SFI-lärare kom en dag till inspelditt liv för en högtalare - för din handläggare sitter någonstans i Stockholm - framför en tolk som har bott i Sverige i sju månader, och är i samma situation som du. Det var inget jag hittade på. Dessutom är det också något väldigt unikt med norra Sverige, den enorma isoleringen som förstärker alla känslor. FOTO: JASON ALAMI ningen, och skulle vara statist! Hon hade med sig teckningar jag och min bror gjorde när vi bodde på flyktingförläggningen. Det och mycket annat som hände fick mig också att tänka tillbaka på vissa saker. Vad minns du starkast? – Den outhärdligt långa väntan. Och då var den betydligt kortare än vad den är för många nu. Det var en annan tid. Men jag minns hur vi satt och väntade, och att föräldrarna var oroliga. Du skildrar mycket väl hela komplexiteten i att vara i en så utsatt situation, även den absurda vardagen, som att ständigt bli förflyttad till nya rum, sitta i ett kontorslandskap och berätta om fruktansvärda saker du varit med om för en högtalare och en tolk som också är nyanländ. – Det är exakt så det ser ut. Det är helt absurt. Du ska blotta dig och berätta om Din film är som en studie i frihetens tyngd. Vad är frihet för dig? – Frihet betyder framför allt en inre frihet. Det är den här inre friheten som man brottas med om man har kommit från en plats där det inte varit möjligt att vara fri. Att erövra den inre friheten betyder mest för mig. Precis som när du kommer från en social status till en annan, eller från en annan kulturell eller ekonomisk bakgrund. Det finns ständigt en rädsla för vad du kan ta dig för. Med den nuvarande situationen i Iran i bakgrunden får din film en ytterligare dimension, den skildrar så tydligt vad alla former av frihetsberövande gör med människor. – När vi gjorde den här filmen visste inte så många i det svenska teamet om vad moralpolisen i Iran höll på med. Jag var tvungen att förklara det för dem, vad det var, och hur allt funkar i Iran. Tidigare har du sagt att du inte vill göra politisk film. Har det förändrats nu? – Jag tycker inte om filmer som försöker trycka ner ett budskap i halsen på mig. Jag tycker mycket mer om filmer som ställer en fråga. Filmer som inte slutar när alla credits kommer, utan sådana som fortsätter inom dig. Motståndaren har svensk biopremiär den 31 mars.