NG Sthlm 1
från pengarna de tjänar, genom maktdemonstratione
r. Drivkraften är pengar, pengar, pengar. DE STORA PENGARNA kommer från narkotikaförsäljning. Med tanke på Nöjesguidens - förmodar jag - hyfsat drogliberala läsarskara känns det som att jag skulle begå tjänstefel om jag inte tog upp konsumenternas roll i de blodiga konflikterna. – Partyknarkare, lärare, socialarbetare, journalister. Alla vi har ett ansvar att förstå att den här tusenlappen som man köper ett gram kokain för - de pengarna hamnar oftast i fickorna på killar som har en vapenarsenal. Killar som har konflikter med varandra, som har sprängmedel och orsakar dödsskjutningar mot andras anhöriga. Vi har alla ett ansvar. Om man inte förstår det är man helt bortkopplad från världen, och en otrolig hycklare. Det betyder inte att det är det enda problemet - det finns partyknarkare i alla länder, där de inte på samma sätt skjuter ihjäl varandra - men man ska veta att man har ett ansvar. Jag har svårt att se att personer som går och köper två gram kokain känner att: “Här är jag och är en del av problemet”. – Man vill gärna förtränga sitt eget ansvar, men man måste förstå att man är en av många i samhället som på olika sätt blundar för vad som händer. Nu har vi det problemet vi har och narkotikan är ett otroligt viktigt bränsle i de konflikterna. Man ska bara fatta. Ingen ska efter att ha läst den här boken kunna säga: “Det gör ändå ingen skillnad”. DET ÄR SVÅRT att avhandla knarkande utan att låta moraliserande, men Diamant Salihu är tydlig med att han inte är intresserad av att moralisera. – Jag är ute efter att folkbilda. Och att själv förstå, den här boken är mitt sätt att ta reda på det alla andra undrar: Vad är det som händer, varför händer det här? Jag känner att jag har ett ansvar att försöka få svar på de frågorna genom att prata med alla de här människorna så gott jag har kunnat. Jag har haft många samtal med människor i den här miljön, i ledande positioner, lagerhållare (av drogpartier red.anm) och liknande som gett mig mycket bakgrundsinformation. Jag upplever att alla tycker att det har gått för långt, att man inte vill att utomstående ska drabbas. Jag hoppas att boken kan leda till en fortsatt diskussion om vad vi kan göra. DIAMANT SALIHUS DEBUTBOK Tills alla dör (2021) handlar om konflikten mellan gängen Dödspatrullen och Shottaz i Järvaområdet som sedan 2015 kostat många liv. Förutom ära och berömmelse har han sedan bokens uppkomst prisats med både Guldspaden och Stora Journalistpriset. Sedan Tills alla dör släpptes har han i jobbet som reporter på SVT otröttligt rapporterat om gängkonflikter, träffat källor och pratat med invånarna i några av landets mest utsatta områden. Är du aldrig rädd? – Jag har aktivt bestämt mig för att inte vara rädd. För om man går runt och är rädd kommer det att äta upp en på olika sätt och göra att alla beslut man tar påverkas av rädslan. Om jag lät rädslan ta över skulle det här vara en helt annan 24 NÖJESGUIDEN | NR 3, 2023 bok, då skulle jag väja för jättemycket saker i boken som jag vet kommer vara känsliga. Man kan ju vara rädd ändå. – Ja…Jag är medveten om att det finns människor som är farliga, och jag räknar inte med att alla kommer att vara nöjda med boken. Jag vet att alla inte uppskattar allt som kommer att komma fram. Men det här är mitt jobb. Jag försöker att göra det så sakligt som jag bara kan, prata med alla inblandade. Jag försöker alltid att ta med mig att de här personerna har andra problem, jag är inte deras största problem. Sen betyder det inte att jag inte är försiktig, eller inte säkerhetsmedveten. FÖRSIKTIGHETSÅTGÄRDERNA INNEBÄR EN selektivitet i vad som postas på sociala medier, och vid vilka tillfällen det postas. Och att medvetandegöra människor som finns runt omkring Salihu. – Om jag skulle vara rädd skulle jag göra något annat än att vara journalist, och jag skulle definitivt göra något annat än att skriva den här typen av böcker. Det är mitt jobb att berätta de här smärtsamma historierna som inte är så smickrande alla gånger. Men att tro att man ska kunna tysta mig genom att försöka att skrämma mig eller genom olika typer av påtryckningar, det kommer aldrig att lyckas. Det kommer snarare trigga mig att göra de här historierna ännu mer relevanta. Jag har fått meddelanden som kan uppfattas som hotfulla, men det finns också många andra människor med enormt våldskapital som jag har en jättebra dialog med. VÅRA LIV SER olika ut, mitt och Diamants, men en sak har vi i hög grad gemensamt. Vi är båda föräldrar till ettåringar, och delar upplevelsen av att ha blivit mer sårbar och ödmjuk inför omvärlden. – Ja, som förälder blir man otroligt mycket mer medveten om vad som står på spel, men att veta att människor försöker med hot eller försöker att tysta en, det kan jag inte acceptera att det ska bli någon typ av normalitet. Då bidrar man till en förskjutning i samhället, och en sån värld är det sista jag vill att min dotter växer upp i. Du skriver att svenskarna utmärker sig som mer mordbenägna än kriminella i andra länder. Vad beror det på? – Jag pratade med en tysk journalist som har träffat Yakuza i Japan, gjort massa såna här jobb i Tyskland och träffat torpeder i Sydamerika. Jag har frågat honom och jag har frågat andra internationella kollegor om de har det liknande i sina länder och alla säger nej. Folk knarkar överallt, så varför har vi den här situationen? Det jag landat i, utifrån dem jag intervjuat och pratat med, är att den svenska marknaden är otroligt oorganiserad. I Tyskland styr olika maffior försäljningen i olika städer; släkter och klaner som har mycket mer makt. I deras hederskodex finns att inte ta in barn som är 13-14 år, för det är smutsigt. Det anses vara ohederligt. Att använda våld är något man helst undviker för att det är dåligt för affärerna, och folk ger sig in i det här för att tjäna pengar. Det är universellt, folk vill tjäna pengar. Att döda andra och skapa särskilda insatser inom polisen, det är inte bra för affärerna. Det är självdestruktivt. Den svenska miljön är ”MÅNGA HADE KUNNAT VARA DUKTIGA ENTREPRENÖRER” inte så mogen än. Det finns vissa strukturer som är mer organiserade, men vi har många lokala grupper, unga konstellationer som är så otroligt oorganiserade. De springer runt som huvudlösa kycklingar med vapen, som systern till ett dödsoffer sa. MED HJÄLP AV de krypterade chattarna har hundratals personer i ledande positioner kunnat ställas inför rätta under de senaste åren, vilket bidragit till den hönsgård Diamant beskriver. – På grund av att det har varit oorganiserat länge har många unga personer vuxit upp i en värld där skjutningar är vanligt. Tröskeln för det våldet är så låg just nu, jämfört med vad det är i andra länder. Det finns en chatt jag tar upp i boken där någon från Malmö vill få sin rival mördad i ett fängelse i Málaga, men får till svar att “Vi mördar inte bara för pengar, då ska det handla om familj”. DET DÖDLIGA VÅLDET har spridit sig från storstäderna ut i mindre orter som en okontrollerad eld. Nu brinner det på många ställen i landet, och Diamant ser flera förklaringar: ett samhälle som inte har varit på tårna, låg brottsuppklaring som bidragit till fortsatt specialisering och renodlade mordpatruller. När ny lagstiftning trätt i kraft har gängen svarat med att ta in yngre killar som får sköta jobben. – Inget verkar fungera, för den här miljön är redan så pass radikaliserad och har tjänat så jävla mycket pengar att de har hur mycket vapen som helst. På ett sätt är det bättre med stora maffiastrukturer som i andra länder, men om vi tittar på länder som Italien, Nederländerna och Belgien skapas också möjligheter för infiltration i samhällskroppen på ett annat sätt. Och det är inte heller bra. Jag tror att vi kommer att gå mer mot det andra hållet, med mer organisering, för vi kommer inte att kunna göra något åt det här. Det kommer alltid att finnas kriminalitet, frågan är bara vilken sorts kriminalitet vi vill ha. Vi sitter tysta en stund. – Men jag tror också att det går att göra en massa saker, om man ska vara lite hoppingivande. När ingen lyssnar kommer ut den 20 april på Mondial förlag.