NG Sthlm 1
NOG OM KITKAT, klockan är nu sju på söndagsmorgon
en och jag bestämmer mig för att gå vidare till Revier Sudost – ett lite nyare tillskott på klubbscenen, som drivs av samma gäng som drev Griessmuhle innan de tvingades lägga ner på grund av gentrifiering. Revier Sudost ligger i ett gammalt bryggeri en bit utanför centrala Berlin så ska du hit, ta en Uber om du inte orkar krångla med S-bahn. Jag åker för att möta en ny vän, som ska byta av den tidigare, och som tur är har jag fixat gästlista så att jag slipper stå tre timmar i kö. Det gäller att förbereda sig när man ska ut i 48 timmar och inte vill att hälften av dessa ska utgöras av väntan. DET VISAR SIG att det har inte min vän. Det blir alltså tre timmar själv inne på klubben innan han kommer. Och det är nu tröttheten börjar slå in. Jag köper två Club Mate i baren, klockan är nio på morgonen och jag sätter mig och börjar klunka. Jag känner hur hjärtat börjar slå trippla energidrycksslag och med lite ångest över de senaste 24 timmarnas leverne sätter jag mig i en soffa och stirrar. Om det är något som är positivt med att vara ute själv på klubb i Berlin är det att det är en ny nivå av people watching. Där står den hajpade DJ:n Rödhåd och hänger i baren med ett coolt litet entourage och där är de italienska technoturisterna som är en hårsmån från att ramla ner i det berömda K-holet. Det är en salig blandning av lättklädda technooutfits i alla åldrar och det är en sak jag älskar med den här staden – att oavsett ålder så är du välkommen på klubben. MIN VÄN DYKER till slut upp, vi dansar en stund och sen vaknar jag abrupt upp av att en spanjor petar på min axel och frågar om jag är okej. Jag har tydligen tagit en powernap i en av sofforna. Jag säger att jag absolut inte är okej, jag har ju precis misslyckats med mitt uppdrag att vara vaken i 48 timmar. Han frågar snällt om jag vill ha lite vitt pulver för att få en energiskjuts, men jag tackar nej, jag är ju på jobbet. KLOCKAN BÖRJAR NU närma sig eftermiddag på söndagen och det är dags för nästa Uberresa. Det må vara klyschigt, men ingen riktig klubbhelg i Berlin kan avslutas utan Berghain, särskilt inte om man ska skriva om det i Nöjesguiden. På Berghain ska jag träffa min fru och två vänner och smart som jag är har jag skaffat gästlista här också så att jag: 1. Inte ska riskera att bli nekad inträde. 2. Inte ska somna i kön utanför. ATT GÖRA ENTRÉ på Berghain är som alltid en upplevelse i sig. Det är mörkt, det är stål, cement och den gigantiska industritrappan upp till Berghaingolvet är som en stegrande trappa av ljud. Ju högre upp du kommer, desto mer sköljer den tunga musiken över dig. Bara det är värt upplevelsen. JAG MÖTER MITT sällskap i Panorama Bar och vi beställer varsin cocktail. Vi hamnar i samtal med två killar bredvid som bjuder in oss på hemmafest nästa helg. Det visar sig att de är bra bevandrade inom kinkscenen och att den ena köpt en industriell mjölkmaskin som han installerat i lägenhetens sexrum för att ja, mjölka sin egen spene. MIN FRU FRÅGAR om det inte gör ont och får svaret ”it can be a little intense”. Men, det verkar vara en upplevelse som ska upplevas i grupp, eftersom han stolt berättar att den har tolv slangar. VI BESTÄMMER OSS för att dra ner till Berghaingolvet och dansa för att jag ska kunna hålla mig vaken. Efter en timmes dans knackar nöden på dörren och jag rör mig mot toaletterna. I 28 NÖJESGUIDEN | NR 3, 2023 pissoaren, som tack och lov finns eftersom de vanliga båsen är upptagna av människor som gör annat än nummer ett och två, är jag inte ensam. Där sitter nämligen en man i bar överkropp på golvet som kravlar sig närmre den som börjat kissa och sakta men säkert sticker fram huvudet i midjehöjd för att fråga om man inte kan kissa lite på honom. JAG HAR ALLTID varit intresserad av vem den här mannen egentligen är, men aldrig riktigt känt att det varit läge att fråga. Efter otaliga timmars klubbande är jag dock på rätt humör och ställer äntligen frågan: "Hur kommer det sig att du gör det här" utan att på något sätt ha en dömande ton, såklart. SVARET JAG FÅR är självklart. – Jag bor egentligen i en liten småstad i Tyskland men kommer hit en eller två gånger om året för att leva ut min urinfetish. Så då ligger jag här i minst tolv timmar sen åker jag hem, svarar han. MED DE ORDEN avslutar jag min resa och sätter mig mörbultad på tunnelbanan och åker hem. Men, det visar sig att jag hamnar bredvid två frikyrkliga kvinnor på vägen hem, som ger mig broschyrer och berättar att Jesus är beredd att förlåta mig för alla mina synder. De kan se på mig att jag syndat. OM JAG UPPFYLLDE mannens önskningar? Svaret får ni om vi springer på varandra inne på Berghain i framtiden. Jag är lite orolig att Gud eller Jesus läser det här.