Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA Att bejaka det komplexa kan vara jag
växte upp i östgötska motala, vid Vätterns strand. Det gav mig en dialekt som i dag är till stor glädje för mina Malmöbarn. De är storstadsglin som gillar att retas genom att härma mina vackra öppna ö:n och den bondska intonationen. Jag fick även med mig något annat från Motala. Från mina föräldrar. Min pappa Hans var – och är fortfarande – småstadsadvokat. Han försvarar ofta samma individer, med ojämna mellanrum. De är personer som kan sköta sig ett tag, men som inte sällan hamnar snett igen. Min mamma Ylva var polischef när jag var barn, på 1970- och 80-talen. Först var hon polisintendent i Motala, senare polismästare i Linköping. Hon och hennes poliskolleger såg det lidande som pappas klienter kunde ställa till med. Mamma hade polisblicken, pappa hade försvararens perspektiv. Middagsdiskussionerna blev intressanta. Så här kunde det låta, lite tillspetsat: – Nu har vi äntligen gripit den där galningen Jögge. Han kom i en stulen bil på Storgatan, hög som ett hus, med en pistol på sätet bredvid. – Jögge? Det är en bra kille, innerst inne. – Skämtar du, Hasse? Jögge, bra kille? – Haft lite otur bara. Sist jag träffade Jögge hade han varit ren i sex månader. Hade skaffat tjej och snackade om ett jobb. – Just det, hans tjej ja. Har du sett henne? Värsta blåtiran. Vem har gjort den tror du? – Inte Jögge i alla fall, det tror jag inte. Han har gjort en del i sina dar, visst, men slåss? Har jag aldrig sett. – ”Gjort en del i sina dar”, jo vars. På stationen säger de att det kommer bli lugnt i stan ett tag nu när Jögge sitter inne. – Sitter inne? Jögge är väl inte dömd än? Och var det verkligen hans pistol där på sätet? Vi får se hur det går i rätten. För mig och mina syskon blev middagarna lite som att titta på en spännande tennismatch. En hård serve, följd av en lurig retur tillbaka. Och så en lång och intensiv slagduell. Vi lärde oss något viktigt: flera till synes motstridiga saker kan vara sanna på samma gång. Jögge kan vara både ett offer och en skurk, beroende på när man träffar honom och vilka glasögon man har på sig. 24 NIKLAS ORRENIUS Årets mottagare av Advokatsamfundets journalistpris, DN-journalisten Niklas Orrenius, söker sig till de komplicerade berättelserna. Bejakandet av det komplexa och det till synes motstridiga har kommit att bli till något mer än ett journalistiskt ideal för honom. Jag har försökt ta med mig det synsättet in i journalistiken. Saker är sällan svartvita och enkla. Det finns ofta många giltiga perspektiv på en fråga. 1997 flyttade jag ner till skåne, till Malmö, och började jobba på Sydsvenskan. Det var en intressant tid för en samhällsintresserad reporter. I skånska kommuner fanns en typ av politiska partier som då inte var så vanliga i resten av landet: lokala antiinvandringspartier som Sjöbopartiet, Skånepartiet, Burlövs väl och Framstegspartiet. De spelade på rasism och på misstro mot invandrare, och var en del av det skånska politiska landskapet. Samtidigt började ett litet nationalistparti, Sverigedemokraterna, att växa med Skåne som bas. De som i dag styr partiet pluggade i Lund då, runt millennieskiftet: Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof. På studentrum och pubar planerade de förvandlingen av partiet som varit nerlusat med gamla nazister till något som fler kunde tänka sig att rösta på. Jag bevakade SD:s framväxt för Sydsvenskan, och skrev en bok om partiet. ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza” kom ut 2010, samma år som SD gjorde sitt inträde i riksdagen. Boken innehåller många exempel på när Sverigedemokrater ger uttryck för antidemokratiska och rasistiska uppfattningar. Där finns även texter om hur SD:are drabbas av antidemokratiska övergrepp från omgivningen. Det var en annan tid då, under det tidiga 2000-talet. SD:are kunde bli knivskurna och misshandlade på grund av sitt politiska engagemang. Och de blev inte sällan särbehandlade i arbetslivet. ADVOKATEN NR 6 • 2019 FOTO: ÅSA SJÖSTRÖM