Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29 kologen är, att höja på ögonbrynen
. Men enligt Malin blir man aldrig för stor för kiss- och bajshumor, inte ens om man anses vara något av en guru inom barnpsykologin. Hon låter som en dröm till farmor. – Det skulle man kunna tro, va? För ett tag sen blev jag rejält irriterade på mitt treåriga barnbarn och då fick jag höra: ”Nu skäms jag på dig farmor”. Jag är inte mer än människa. Det är också det råd jag ger andra, som förälder ska man vara människa, inte pedagog. Lever jag efter de orden, har jag också lättare för att förlåta mig själv. Vi träffas en sista gång på Engelbrektskolan. Högst upp på fjärde våningen, 133 marmortrappsteg för att vara exakt, ska hon hålla föreläsning för föräldrar som väntar sitt första barn. Malin är irriterad. Det är stökigt i aulan, stolarna står huller om buller och det ligger kladdiga godispapper på golvet. Men på något sätt blir det ordning i kaoset. Sedan kommer de, blivande pappor och så mammorna med magar i alla storlekar. Föreläsningen kan börja. Föräldrarna är allvarliga och tysta. När Malin på sitt raka sätt berättar om vad som väntar, ser de nästan rädda ut. Det kommer att handla om mat, sömn, kiss och bajs den närmsta tiden. Ni kanske kommer att vilja slänga ut ungen genom fönstret, det är normalt att snudda vid tanken, berättar hon. En mamma med en nyfödd pojke i en sele på magen nickar igenkännande. Sedan berömmer Malin föräldrarna. Dagens mammor och pappor vet att barnet som kommer ut ur magen inte är ett oskrivet blad som man trodde förr utan en människa med en alldeles egen personlighet. Men inte ens Malin förstod det där riktigt förrän hon fick egna barn. De första två pojkarna var busenkla. Så kom trean och vände upp och ner på tillvaron. Hur kunde han vara så olik de äldre bröderna? Men erfarenheten har hon tagit vara på och kan trösta föräldrar som tror att de gjort fel när unge nummer två eller tre visar sig vara en bestämd typ som går sin egen väg. Och vet ni, det har blivit människa av den pojken också, säger Malin och skrattar. – Jag har frågat honom om det inte var jobbigt att vi jämt var på honom och gnatade. Men då svarade han, men mamma, du vet väl att jag behövde det. Det ska erkännas direkt. Att träffa Malin har varit en egotripp för en ängslig småbarnsförälder. För jag ju kan inte låta bli att smyga in en försiktig undran om trotsiga treåringar och uppkäftiga sjuåringar. För att inte tala om frågorna som kollegorna på redaktionen skickat med. Malin nappar och svarar tålmodigt. Känns det inte jobbigt att alltid agera expert, till och med när du är ledig? – Jag försöker svara så ofta jag kan, det är svårt att låta bli. Kan jag inte, så kan jag inte. Häromdagen blev jag stoppad i mataffären av en mamma som hade funderingar om amning. Vi blev kvar i kassan ett tag. Alla de här frågorna och oron visar ju bara att barnen är det viktigaste vi har här i livet. 5-11 KOLLEGA 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68