Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38 »Jag lever en bit i taget, njuter
av resan, för det är resan som gör livet och det som händer under resans gång.« få hem Madeleine, som var sängliggande och behövde lyftas med lift och ha en sjuksköterska hos sig dygnet runt. – Madde hade en fantastisk mental styrka men hon fick kämpa oerhört mycket. Jag tror inte att hon hade klarat det så länge om hon inte hade haft sin pojkvän. Madeleine dog den 15 september 2008, på natten mellan söndag och måndag. Några dagar innan hade hon bett att alla skulle komma hem. Släkten samlades och åt god mat och drack vin och småkusinerna sprang ut och in i Madeleines rum. Ingen förstod att det var så nära. Kvar på söndag kväll var Madeleines pappa, hennes pojkvän, hennes halvbror med flickvän, en sköterska och mamma Anne, som hade rått sin andra dotter att resa hem till Stockholm. Det kunde ju dröja dagar eller veckor. De stod runt henne när hon dog. På sin blogg skrev Anne Murberger: ”Efter en kamp att få stanna kvar bad vi Madde att flyga till ljuset. När tiden var inne höll jag hennes hand, vi såg in i varandras ögon och hon kramade min hand när det var slut.” Senare på morgonen satt hon bredvid sin dotter och höll hennes hand i tre timmar. − Då var det bara hon och jag. Det var väldigt skönt att jag fick den tiden. Då var jag bara tom, inte ledsen, jag var ingenting. Senare på dagen kom Madeleines kompisar, familjens vänner och prästen och rummet fylldes av blommor. Anne Murberger liknar Madeleines säng vid en vacker blomsteräng där hon låg fridfullt, utan smärtor. På kvällen hämtades hon av begravningsbyrån. – Hade inte min syster och svägerska varit hos mig när hon bars till bilen av David, hennes far och begravningsmännen så hade jag dött med henne. Då brast allt. Grannarna tände ljus utanför sina hus och en granne lade en blomma på hennes bår för ett sista adjö. En servitör kommer fram, han har spanat in våra tomma tallrikar ett tag, kan han få störa och ta dem? Svängdörren slår hit och dit efter att han har försvunnit och ljuden från köket blandas med flöjtens entoniga melodi. Anne Murberger tittar ut genom fönstret. Solen skiner men folk som klätt sig för sommarväder hukar mot den starka blåsten. – Jag har förträngt mycket från tiden som följde. För det mesta åkte jag till arbetet. Mitt nuvarande företag höll på att köpa det företag jag jobbade på och många var oroliga för att bli 38 KOLLEGA 5-11 av med sitt jobb. På ett plan var jag också orolig, på ett annat brydde jag mig inte. Hennes gamla arbetskamrater stöttade henne men nya, som hon inte lärt känna, drog sig undan. Även chefen var ny. – Det sägs ju att man har ett sorgeår och sedan tycker många att nu får det vara bra. Nu får du ta dig i kragen. Men man kan inte ta sig i kragen med sorg. Kroppen gör inte längre som man vill, det blir en total konflikt. Många gånger tänkte Anne Murberger att det kändes som om hon hade en svart klump i bröstet, att sorgen hade bosatt sig där. Snart visade det sig att hon hade bröstcancer. – Det gick så fort och jag är benhårt övertygad om att sorgen framkallade cancern. Bara på några månader hade min tumör blivit sju centimeter. Hela bröstet fick opereras bort. Varenda gång hon var tvungen att åka till sjukhuset för efterbehandling överfölls hon av sorg när hon tittade upp mot fjortonde våningen och den sal där Madeleine hade legat. – Jag är så trött på det där sjukhuset att jag vill… spränga det i luften. Anne Murberger skrattar. – Cancern blev en signal, det har hänt något och nu sätter du dig och vilar och bearbetar det. Jag förstod att jag måste hitta en meningsfullhet i det meningslösa och meningsfullheten blev att jag fick ett sabbatsår då jag tog hand om bara mig själv. Bland annat var hon på Vidarkliniken i tre veckor där hennes slumrande kreativa sidor vaknade på nytt. Det har blivit ett år av skapande. – Jag är inte världens bästa konstnär men det handlar inte om det utan hur man mår av att måla. Vi är så rädda för slutresultatet, att det inte ska duga, att inte vi ska duga. Men mår man bra av att göra något ska man fortsätta att göra det. ”If You can dream it You can Do it” var Madeleines motto. Anne Murberger har tagit det till sig och lärt sig att livet är här och nu. − Jag drömmer om framtiden och har mål som jag ser fram emot, men jag lever en bit i taget, njuter av resan, för det är resan som gör livet och det som händer under resans gång. Mitt liv har blivit rikare på ett plan hur konstigt det än kan låta, men jag skulle göra allt för att få Madde tillbaka. Men eftersom det är oåterkalleligt så är jag skyldig henne att leva mitt liv fullt ut tills det är slut. Anne Murbergers blogg: levaidag.blogg.se DRAGAN MITROVIC
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68