Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55 OPINION NIKLAS HALLSTEDT TF CHEFRE
DAKTÖR Minns ni lottoreklamen om Åke som går in till chefen och gör fåniga grimaser. Han kan nämligen göra vad han vill; han har just blivit ekonomiskt oberoende. Vi är nog många som ibland drömmer om att kunna bete oss lite som Åke. Varför? Tja, en orsak kan vara att det är en härlig känsla att sluta på ett jobb. Ett slags frihetskänsla, man står på egna ben. Världen ligger öppen. En annan orsak är att många inte trivs på sina jobb. Kanske är det inte utvecklande nog, kanske behöver vi större utmaningar, kanske reducerar det oss till delar av ett maskineri som vi inte kan påverka. I sin underbara bok Yarden berättar Kristian Lundberg om arbetet i Malmö hamn: ”Jag har inte kontroll över mitt värde; knappt ens mitt språk längre”. Så kan det kännas. Själv har jag haft enkla och sanslöst enahanda jobb, som ändå varit oerhört roliga att gå till. Tack vare arbetskamraterna. Så kan det också vara. Undersökningar brukar visa att runt hälften av oss skulle vilja byta jobb. Långtifrån alla gör det. Detta trots att en hel del mår kattpiss på jobbet och rimligtvis borde tjäna på att flytta på sig – nästan vart som helst. I Kollega nr 1 berättade vi om en undersökning från Arbetsmiljöverket som visade att nio procent utsatts för kränkande särbehandling på jobbet det senaste året. Arbetsgivarna brukar skylla på las. Den där gamla vanliga visan om att turordningsreglerna gyn- KONTAKT: NIKLAS.HALLSTEDT@KOLLEGA.SE Ledare: Många både vill och borde byta jobb – men kan inte. Här kan den kompetensutveckling som fack och arbetsgivare kommit överens om vara en väg. bör man flytta fokus från flexicurity till mobication (mobility through education). Flexicurityn är nog bra, men det krävs betydligt mer satsning på det livslånga lärandet om de anställda ska vara konkurrenskraftiga framöver, hävdar forskarna. Även i Sverige diskuteras utbildning, även om resonemangen ofta bygger på ett snävt ekonomiskt synsätt. Senast var det Svenskt Näringsliv som vållade rubriker med sitt antiintellektuella utspel om att sänka bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten. Från fackligt håll jobbar man »…en härlig känsla att sluta på ett jobb« nar dem som varit länge på en arbetsplats, byter de jobb sitter de inte alls lika säkert längre. Det är klart att det kan ligga något i det. Las har väl i alla fall aldrig bidragit till att öka rörligheten på arbetsmarknaden, det har å andra sidan inte heller varit syftet. För några år sedan kramade alla den danska modellen. Världens lyckligaste folk har ju rykte om sig att byta jobb lika ofta som andra byter underkläder. Den så kallade flexicurityn, rörlighet (flexibility) och trygghet (security), möjligheten att enkelt göra sig av med anställda i kombination med en hyfsat generös a-kassa, utmålades som receptet för att öka rörligheten. Jag kan förstå lockelsen i modellen. Är det förhållandevis enkelt att hitta ett nytt jobb är det heller inga problem med att bli uppsagd eller för delen att sluta på eget bevåg. Inte heller behöver arbetslöshet i sig förknippas med något skamligt. För så känns det tyvärr för många i Sverige; arbetslöshet är stigmatiserande. Nu tycks dock danskarna ha bestämt sig för att ta ytterligare ett steg. Enligt några forskare av naturliga skäl för att utbildning ska löna sig. Vad man glömmer är att utbildningar kan löna sig på flera vis. De måste inte leda till en skyhög lön. Utbildning är kul och nyttigt i sig. Ibland är det en tillräcklig belöning. Det är inte givet vad man ska göra för att öka rörligheten på arbetsmarknaden. Men att något måste göras är tydligt. Då tänker jag inte i första hand på samhällsekonomin, utan på alla dessa människor som lider i det tysta. Kanske kan den satsning på kompetensutveckling som fack och arbetsgivare kom överens om i förra avtalsrörelsen vara en början. Men då måste den för det första bli av. För det andra måste den förstärkas rejält. För det tredje måste den lämna fältet fritt för den anställde att göra vad han eller hon vill med sina kompetenspengar. Till och med att gå vad Svenskt Näringsliv så föraktfullt kallar för hobbykurser, exempelvis om Harry Potter och hans världar. 5-11 KOLLEGA 55 ROMMEL/SCANPIX
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68