Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53 1900 (1976) Regi: Bernardo Bertolu
cci Mustig och maffi g krönika över det tidiga 1900-talets tumulta Italien, med gryende fascism och hotande världskrig. Robert De Niro och Gerard Depardieu gjorde huvudrollerna, Vittorio Storraro höll i kameran (så även i Apocalypse Now) och Bertolucci pekade med hela handen – och resultatet blev ett epos som fängslar lika mycket varje gång dvdspelaren kör igång. Historielektion och storslagen dramatik i ett och samma briljanta paket. Små och stora brott (1989) Regi: Woody Allen Om jag bara fi ck ta med en regissörs fi lmer till en öde ö (vad jag nu skulle göra med dem där?) skulle de vara Woody Allens. Ingen annan har kombinerat kvalitet och kvantitet som han. Under sin cirka 50 år långa karriär har han i princip klämt ur sig en fi lm per år, varav den absoluta merparten är bra eller mycket mer än så (faktum är att hela denna lista skulle kunna bestå av Allen-fi lmer). Detta är en av hans allra främsta, eftersom den på ett smidigt sett mixar Allens speciella cerebrala humor med en spännande mordhistoria om skuld och moral. Antichrist (2009) Regi: Lars von Trier Denne danske halvgalning är en berättarbegåvning utöver det vanliga. I fi lm efter fi lm bearbetar han sitt eget inre men gör det så att alla (nåja, många) känner igen sig. Breaking the Waves, Dogville och Melancholia är tunga titlar men ibland tar han i lite extra mycket. Som här. Detta är dock inte bara en könsstymparthriller utan framför allt ett expressionistiskt psykologiskt mästerverk som låter ett inre kaos manifestera sig i det yttre. Som man brukar säga på SVT: känsliga tittare varnas. Dr Strangelove (1964) Regi: Stanley Kubrick Ryssen anfaller, USA:s hökar sträcker sig efter knappen med stort K – och så är vi alla stjärnstoff. På 60-talet var det många som ängsla- des över atombomben men ingen uttryckte det så väl som Kubrick och hans fanbärare Peter Sellers – som här spelar tre roller. Alla med samma briljans. Sålunda politik och humor i samma sköna uppenbarelse, dessutom med bibehållen tajming i komiken, vilket ju verkligen inte alltid är fallet när det gäller gamla komedier. Magnolia (1999) Regi: Paul Thomas Andersson PTA, som han kallas, är en av få nutida amerikanska auteurer. Han tar god tid på sig att knåpa ihop sina alster, men när han väl släpper dem ifrån sig rör det sig om mättat och personligt fi lmberättande av toppklass. I Boogie Nights handlade det om porrbranschens fall, i There Will Be Blood om oljeindustrin första år och i Magnolia om frågesport – men alla berättar på olika sätt om besatthet. Här ser vi dessutom Tom Cruise utföra i vad som kan vara hans karriärs enda riktigt fullödiga insats. Citizen Kane (1941) Regi: Orson Welles När internationella kritiker då och då slår sina kloka huvuden ihop för att rösta fram världens bästa fi lmer brukar denna klassiker, som löst bygger på magnaten William Randolph Hearst liv, oftast hamna på förstaplatsen. Det här är utan tvekan fi lmhistoriens märkvärdigaste debut signerad strulputten Welles som efter år av kamp med ängsliga fi nansiärer lyckades skapa ett verk som är känt för sitt djup i såväl bild som tanke. KRÖNIKAN STURE NORDH f d ordförande i TCO Jag lämnar ett roligt jobb å blir ni frisläppta ungefär samtidigt, du och Annika Östberg!” Så sa en kompis när jag berättade att jag skulle sluta som ordförande i TCO. Jag skrattade gott, men jag tänkte direkt att det verkligen inte är den känsla jag har, att äntligen slippa ut. Tvärtom, jag lämnar det roligaste, viktigaste och mest utvecklande uppdrag jag någonsin haft. Under nästan hela mitt yrkesverksamma liv har jag haft förmånen att få arbeta med det jag brinner för, rättigheter och goda villkor i arbetslivet. Fria fackföreningar är byggda på den allra enklaste idén, att om vi sluter oss samman och håller ihop så blir vi starka nog att påverka. Sen är det enskilda människors alldeles frivilliga medlemskap och engagemang som avgör framgången. Det är stort att få arbeta för det. Att väljas med förtroende är det fi naste som fi nns. Men man måste veta att uppdraget är till låns, att det inte är mitt och att en dag är det dags för någon annan att ta över. Jag är oerhört tacksam för att ha fått låna uppdraget som TCOordförande i så många år. Och jag är stolt över mycket som vi tillsammans gjort under min ordförandetid. Framför allt två områden är viktiga. Förbunden D »Jag tror också några ljuger om vad man betytt« i TCO har gemensamt bestämt att förnya det fackliga arbetet och dess innehåll. Facketförändras.nu är en realitet som gör oss mer utåtriktade, attraktiva och moderna, och som lett till att medlemstalen nu växer igen. Och vi har i TCO under åren lyckats avvärja ett antal politiska försök att inskränka den fria förhandlingsrätten, både när det gäller sjuklön och pensioner. Men vi har också misslyckats i viktiga frågor. Den försämrade a-kassan och möjligheten till lärande, kompetensutveckling i arbetslivet är exempel på det. Alla vet att vi i ett föränderligt arbetsliv, behöver både ett gott ekonomiskt skydd och kunskapspåfyllnad, för den enskildes möjligheter och för att företagen ska hitta rätt kompetens för jobben. Därför måste, förr eller senare, förbättringar komma på dessa områden. Som nu nyligen avgången vill jag ge ett gott råd till dig som står inför att sluta: Avstå inte från avtackningen, om du erbjuds en sådan! För det är riktigt trevligt. De som inte gillar dig kommer inte, och de som kommer säger vänligheter. Visst är det nästan generande med en del överord, och jag tror att några också ljuger om vad man betytt. Men jag lovar – det är skönt att höra i alla fall. Men raka sanningar fi ck jag också. En medlem har under hela min ordförandetid ofta varit mycket kritiskt till vad jag sagt och gjort, och diskuterat med mig per mejl. Nu kom troligen det sista med utropet: ”– Sture Nordh, tack för att du äntligen slutar!” 5-11 KOLLEGA 53 ANDERS WIKLUND/SCANPIX
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68