FRÄNSTASTREJKEN ”Det vi gör är ett statement. Ant
ingen blir det kollektiv avtal eller så lägger man ned. Men vi går inte härifrån förrän vi nått målet”, förklarade Frida Niemi. Christer Gunnarsson har tänkt mycket på vilken slags företagare som oſta kommer till Fränsta med omnejd: ”De kommer hit för att få etableringsstöd och hitta billiga lokaler. ” För att fördriva tiden och hålla humöret uppe under den 66 dagar långa strejken spelade de strejkande inte bara kubb, utan fick också dagliga besök och ibland också utbildning av Unionens ombudsmän. Och senare också inleda en två månader lång strejk för att få schysta villkor genom kollektivavtal. Att strejken sedan också väckte en sådan stark opinion att den även besudlade finansbolagets rykte var naturligtvis inget han kan ha varit nöjd med. ”... nu kommer det säkert några nya skojare.” CHRISTER GUNNARSSONS FÖRSTA REAKTION NÄR CALLCENTRET SKULLE ÖPPNA MEN ÄVEN OM DE FLESTA BLEV GLADA när etableringen av callcentret i Fränsta blev känd så gällde det inte alla. Den förre industriarbetaren Christer Gunnarsson började genast misströsta. Sedan den stora kemiska industrin i Ljungaverk lades ner i början av 2000-talet hade han sett många små företagare, som fått statligt stöd, billig arbetskraft och billig lokalhyra komma och gå. – Därför tänkte jag att nu kommer det säkert några nya skojare, berättar han. Ändå skulle Christer Gunnarsson senare börja jobba på callcentret. Övertalad av en kompis som upplevde att denna arbetsgivare var seriös. Och från början var det fler som trodde det, berättar de anställda när vi möts utanför callcentret en dag i mitten av april när de redan har strejkat i flera veckor. När verksamheten drogs i gång i början av förra året hade de provanställda en grundlön på 15 000 kronor plus sjuklön och provision. De skulle lätt 48 KOLLEGA 5-13 kunna komma upp i en inkomst på upp till 30 000 kronor fick de veta. Det fanns ett schema enligt vilket de jobbade 8 timmar per dag, om de gick ett kvällspass på 6,5 timmar skulle de få betalt för 8, i stället för övertidsersättning. Avtal skrevs men snart skulle villkoren förändras. För i mitten av maj förra året kom Patrik Bergman och två andra personer i ledningen för callcentret upp till Fränsta. – De sa att nu var ingen provanställd längre, för alla skulle vara timanställda. Och vi skulle få 85 kronor i timmen och ingen övertidsersättning. Och så sa de åt oss att skriva på avtalen. Trots att det skulle innebära att vi skulle få en lön på ungefär 13 600 på heltid, berättar Frida Niemi. Hon och en kollega som sålde bra lyckades förhandla sig till tillsvidareanställning med fast lön och en grundprovision. I övrigt fann sig den överrumplade personalen i de nya villkoren. Men när en kollega blev sjuk och inte fick någon sjuklön av arbets givaren beslöt de anställda att vända sig till Unionen för att ta reda på vilka rättigheter de hade. Tolv gick med i facket och bestämde sig för att kräva kollektivavtal. Arbetsgivaren sköt gång på gång upp det möte där kravet skulle diskuteras och i slutet av mars i år gick de anställda ut i strejk för att försöka få till ett avtal.