AMES 1
»Vi har mycket stammisar över lag. Våra gäster ve
rkar tycka att det är lite som att komma hem« – Temat går väldigt bra. Folk tycker att det är roligt, och många gäster frågar ”Var är Basil” och så vidare. Så det är kul, ler Sophie. Hur kom det sig att ni fick ta över hotellet, hade era föräldrar tröttnat på det? – Njae, det var nog mer att de var i pensionärsåldern, och ville trappa ner lite på tempot, och inte jobba så mycket, medans vi ville trappa upp det. Sen så såg vi väl alla det som en möjlighet och chans att fortsätta göra något bra av ”arvet”, säger Sophie. Finns de kvar i företaget? – Ja, de jobbar ju inte här, men de kommer in och hjälper till ibland, och ser till att allt funkar som det ska, men de petar ändå inte alltför mycket, vilket vi har bett dem att inte göra. Vi vill ju göra på vårt sätt, göra vårt eget av det. Säger Sophie. – Morsan och farsan är ett ganska bra team att få hjälp av – de kompletterar varann. Farsan kan det här med ekonomi och hantverk och lär mig att inte ha tummen mitt i handen. Och morsan är väldigt bra på personal och de här små, men viktiga grejorna som gör det mer hemtrevligt. berättar Marcus. SOPHIE FORTSÄTTER: Det föll sig helt enkelt naturligt att vi tog över, vi båda är uppvuxna med det, eftersom föräldrarna har haft det i så många år. Vi var alltid här efter skolan, och hela våran gymnasietid så jobbade jag och brorsan varje söndag, så delade vi på söndagen så jag hade alltid frukosten och Marcus jobbade alltid eftermiddag och kväll. – Du har ju jobbat mer med driften av hotellet, säger Marcus. – Ja, jag jobbade ju två år innan du började jobba på hotellet, fyller Sophie i. Marcus fortsätter: Jag har jobbat bara som nattportier, innan, nästan i 5-6 år innan vi tog över. Men jag ville testa på hur det är att jobba heltid med hotellet. TIDIGARE HAR DET VARIT SVÅRT att komma ur syskonrollerna, och det kanske var kanske lite mer syskonrivalitet och småbråk, men nu när de har kommit in i det känns det bättre. – Jag är alltid lillasyster så därför får alltid som jag vill, säger Sophie halvt på skämt, men jag anar att det ligger lite i det. Över till något annat som jag är nyfiken på – vad har ni för typ av gäster? – Det börjar bli mer och mer internationella gäster. Vi har fått mer hotellnätter överlag, berättar Marcus. Sophie berättar: Det är många gäster som kommer med Amsterdam eller Köpenhamn flighten, på vardagskvällar, för att sen ta in på hotellet. Det är mycket affärsmän men även t. ex. föreläsare från universitetet också. Annars har vi mycket stammisar över lag. Våra gäster tycker att det blir lite som att komma hem. Det är lite mer hemtrevligt än de stora kedjorna. – Vi försöker bygga på det att det är lite mer hemtrevligt än bara en säng för natten, berättar Marcus. Händer det något roligt härnäst? – Ja, vi samarbetar med några killar 49 och har något som kallas Champangebaren, berättar Sophie. Nästa blir här den andra december, då kör vi en provning. Vi dukar upp hela matsalen fint med ljus och dryck och man får prova olika sorter. Föranmälan krävs och betalning sker i förskott. Är någon intresserad så hör av er till oss, nickar syskonparet samstämmigt. – Ja, annars känns det som det finns mycket att stå i, och att det är mer fart på det än tidigare år. Det är ju roligt, säger Marcus. Vad har ni för planer för hotellet i framtiden, något ni vill berätta? – Planen är att utvärdera och komma in i hotellet och lära oss allting, och känna in vad vi vill göra med hotellet. Kanske kolla på renoveringar, berättar Marcus. Vi har egentligen ett år kvar innan vi sätter ytterligare planer framåt. Han avslutar med ett leende: Så just nu sitter vi lugnt i båten och njuter av resan. n