Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Redaktören
Kollega Maskrosbarn
Kollega Uranet klyver byn
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Duellen
Kollega Anställda fick tolv miljoner
Kollega Sida 17
Kollega Avtal 2011
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Åsas mat
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Glada Hudik-teatern
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29 »Jag var helt säker på att de skul
le hoppa på mig, att de skulle bitas och slåss. I stället kramade de mig och sa, ”vad roligt att se dig!”. För första gången kände jag mig behövd.« – Jag ville göra saker, jag ville bli något stort och ha ett häftigt liv. Full aktivitet blev det redan där och då. Det fanns knappt en aktivitet som han inte arrangerade. Disco, ishockey- och fotbollsturneringar. Fotbollen gav blodad tand, vilket närde en storhetsdröm om en proffskarriär. Med 14 år flyttade han sålunda till Hudiksvall och började så småningom på fotbollgymnasiet tillsammans med Tomas Brolin. Hur skulle Tomas beskriva dig? – Som envis, omtänksam, och som en fruktansvärt duktig trav- spelare. Sex år senare dog fotbollsdrömmen, eller snarast somnade in fridfullt. Han hade accepterat att förutsättningar för en proffskarriär saknades. Talang, fysik. 22 år gammal är han arbetslös och erbjuds en beredskapstjänst. Som habiliteringsassistent åt utvecklingsstörda. – Att jobba med utvecklingsstörda var så långt från fotbollsproffs man kunde komma. Ingenting att skryta för kompisarna om. Jag sa att jag fick jobba med människor som inte var som vi. En höstdag går han motsträvigt mot en uppsamlingsplats. Det är första dagen på jobbet. Fördomar om de utvecklingsstörda gnager. Pär är blek av rädsla inför mötet. – Jag var helt säker på att de skulle hoppa på mig, att de skulle bitas och slåss. I stället kramade de mig och sa, ”vad roligt att se dig!”. För första gången kände jag mig behövd. Vägen från tillvaron som habiliteringsassistent på vedbacken till teaterchefstolen var dock krokig. Mot sig hade han veden som obönhörligt måste klyvas, skosnören som till varje pris måste knytas. Bådadera till föga nytta för de utvecklingsstörda. Det är kanske därför som han alltjämt går med oknutna skor, som i en protest i mjugg. När vi äntligen träffas beklagar han sig över att han ofta snubblar över sina skosnören. Ändå förblir de neongröna snörena oknutna. Emellertid hade alla tysta demonstrationer i världen inte räckt till för att övertyga föräldrarna till de utvecklingsstörda om teaterns undergörande kraft. De bävade inför tanken att deras ögonstenar, än en gång, skulle hånas av samhället. Tre dagar före Tomtar på rymmens premiär kallades till ett krismöte. Föräldrarna krävde att föreställningen skulle ställas in. Pär, vars vision om teaterns helande kraft hade mognat i fyra år, stod på sig. – Min räddning var att jag då inte hade egna barn. Jag förstod inte föräldrarnas rädsla och körde ändå. Ett minst lika allvarligt hinder, åtminstone i teorin, var att han saknade såväl utbildning som erfarenhet av teater. Ingen erfarenhet av manusförfattandet, av regi, teaterproduktion, skådespeleri. Men det hejdade inte honom. Nu var han en 26-årig habiliteringsassistent och skulle producera en teaterpjäs från grunden utan att skämma ut sina älskade skådespelare. Hur tänkte han? – Jag tänkte inte, jag analyserade inte, jag bara gjorde. Jag var naiv och trodde att jag kunde erövra hela världen. Han tar några sekunders andningspaus som räcker till nytt tankeflöde: – Varje dag är jag rädd att jag ska komma på att jag inte kan något. Jag har passion, entusiasm och glöd. Det smittar av sig. Det är det som mitt ledarskap bygger på. Samtidigt har jag även andra sidor. Jag är både otålig och krävande. Jag kräver resultat av mina medarbetare, jag kräver att de gör sitt bästa. Jag har en vinnarskalle och älskar att vinna, till varje pris. Allt vi gör ska vara på riktigt, säger han och sträcker på sig i det lilla mötesrummet i det ombonade kontoret på Skeppsholmen i Stockholm, vilket han delar med andra kreativa förmågor. För i dag, när han är framgångsrik, (ännu) oanfrätt och äldre (och därav mycket mer grubblande), finns professionell hjälp att få under det här taket. Ett tillfällig besök på toaletten röjer en namnskylten på en viss Benny. En stund senare uppenbarar sig denne silverhårige ABBABenny, som sparsmakat delar med sig av sin uppfattning om Pär: ”Bra”, yppar han innan han lommar vidare. Även om samarbetet mellan Benny och Pär är höljt i dunkel för mig, hintar Pär att administration och produktion är områden där han gärna tar emot goda råd. Framförallt lär han sig genom att ge sig i kast med det okända. Att sätta sig på en skolbänk hade antagligen inte varit särskilt meningsfullt. – Jag utbildar mig hela tiden den hårda vägen. Genom att jobba med saker i praktiken. Det är det enda sättet jag förstår. Jag är fruktansvärt rastlöst. Min framgång beror på drivkraft, mod, passion och entreprenörskap. Känsdisskapet var smickrande till en början, men Pär för en ständig kamp för att inte förlora sin själ. – Det är jobbigt att skilja på vem jag är som person och på mig som offentlig person. Varje kväll försöker jag att titta mig i spegeln och se vem jag är. Därför är det viktigt att vara med barnen, det blir som en motpol till all framgång. För framgångarna har kostat åtskilligt. Pär har betalat ett högt pris för att infria drömmen om ett ”häftigt liv” och leva ut sin teaterpassion. – Framgången har kostat mig mitt äktenskap (vilket sprack något år efter den lycksaliga kvällen på Cirkus). Min balans i livet var inte den bästa när vi skilde oss. Dessutom har den kostat mig oerhört mycket i form av dåligt samvete. Jag har känt att jag inte räcker till och att det finns så mycket annat som jag skulle vilja göra med tiden. Han lägger sina kupade händer om kinderna och halvsluter ögo- nen. Till sist säger han: – Jag funderar hela tiden på om det var rätt att skilja sig. Helst hade jag velat ha en lycklig familj. Vissa dagar känner jag mig som världens sämsta människa, andra dagar som världens bästa. Men jag är alltid stolt över vad jag åstadkommit. 4-11 KOLLEGA 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Gillar att lajva sig
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Lönesamtal
Kollega Sida 37
Kollega Volvo rullar in i Kina
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Ta ingen skit
Kollega Jobbpendlar
Kollega Sida 43
Kollega Ju fler kockar desto bättre Sapa
Kollega Dina pengar
Kollega Spejsat
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Debatt
Kollega Sida 57
Kollega Insänt
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68