Buffé 1
En varm vårkväll 1961 sladdar en gräddvit Lambret
ta in i Stockholm. Fernando Di Luca planerar för en svensk sommar. Han är fortfarande kvar. Möt italienaren som under ett halvt sekel predikat pasta al dente och sjungit olivoljans lov. TEXT LINA WALLENTINSON FOTO PER MAGNUS PERSSON, ULRIKA EKBLOM (MAT) FRÅN DISKARE TILL DI LUCA raskning var inte lika uppskattad – det trygga kamrerjobbet som föräldrarna ordnat. – Det kändes som att gå i fängelse, berätK anske ångrade mamma Teresa Di Luca examensgåvan. En kurvig gräddvit Lambretta väntade på den nybakade studenten hemma i Fano. Nästa övertar Fernando, som i stället sparkade igång skotern och styrde norrut. Tjugofyra år gammal lämnade han hemmet i Fano, på den italienska östkusten. Siktet var inställt på England. Lära sig språket och sedan komma tillbaka. Så blev det aldrig. En extra sväng till Sverige ändrade planerna för alltid. DRYGT 50 ÅR SENARE hälsar Buff é på Fernando Di Luca på Södermalm i Stockholm. Högljudda röster pratar i mun på varandra ute i köket. Sonen Christian tar ut porchettan ur ugnen. Det doſt ar rosmarin, fänkål och vitlök. Fernando norpar en bit. – Mer vitlök! – Mer fänkål, kontrar dottern Gabriella. – Mer av allt! gestikulerar Fernando. – Så här är det alltid, suckar Christian. Snart blandas ljudet av fräsande kantareller, diskslammer och mobilsignaler med barnskrik och skratt när lägenheten fylls på med resten av familjen. Alla bor inom några hundra meter från varandra. med beundran när han anar frun i hallen. Och ett eldigt temperament har hon också. Louise är nog egentligen den mest italienska av oss alla. – Tyvärr tycker hon mycket om smör, – Hör du vilken mörk röst, säger Fernando en eventuell italiensk reträtt. Eſt er några år som bland annat diskare på restauranger i Stockholm fi ck Fernando jobb som portier på hotell Malmen. En solig förmiddag svepte en parant blondin med högburet huvud förbi receptionen. Hon var där för att söka jobb. Fernando föll omgående för »napolitanskan från Nyköping«, som han kallar henne. – Louise och jag giſt e oss under en ek i Sörmland. Det är den viktigaste dagen i mitt liv. MED ÅREN VÄXTE SAKNADEN eſt er mammas hemknåpade tortellini, saltknastrig parmesan och syrligt surdegsbröd. Men mest saknade Fernando den grönskimrande olivoljan. Vad skulle man doppa brödet i, ringla över grönsakerna och steka fi sken i? I Sverige såldes olivolja ända in på 1960-talet bara i minifl askor på apoteket – som laxermedel. Vid en resa till Italien tog Fernando med och frågade om de skulle kunna tänka sig att köpa min Zetaolja. 75 procent sa ja. Sedan gick jag tillbaka till grossisterna. Det som började helt blygsamt har vuxit – Då besökte jag alla butiker i Stockholm till ett familjeföretag som lärt svenskarna äta pasta på längden och bredden. Och att som den självklaraste sak i världen klicka tapenade på crostini eller sno ihop en dressing på olivolja. sig några fl askor. Men de svenska grossisterna skakade bestämt på huvudet. Mat- och kronolja fanns redan, marknaden var mättad! DET ÄR TILL MAMMAS KÖK Fernando ständigt återkommer när han letar smaker och produkter. I barndomen stod bröd och pasta för basen. Till det säsongens grönsaker, med kål i långa banor på vintern och om sommaren tomater, aubergine, paprika och zucchini. »Blå fi skar« som makrill och sardeller var billigt, men kött stod sällan på bordet. Förutom på söndagarna. Eſt er den obligatoriska mässan hälsade familjen på i morfars köttbutik. I utbyte mot en puss av Fernando fi ck mamman två skivor oxkött. Att det var viktiga skivor förstod Fernando långt senare. I 1940-talets Italien hade knappt vart fj ärde hushåll råd med nötkött en gång i veckan. – Men morfar hade långa tvinnade mustascher som alltid var fuktiga. Det var jätteäckligt att pussa honom! En dag smög Fernando upp med en sax bakom morfar som satt och skrev vid ett bord. – Vips så klippte jag av den ena mustaschen. Det blev ett jäkla liv! Han fi ck klippa av den andra också, sedan såg han ut som Hitler. tillägger den okrönte olivoljekungen dystert. Men när hon har ketchup på min köttfärssås, då blir jag förbannad! Kärleken till Louise var spiken i kistan för 12 BUFFÉ 10 • 2 012 Riven eller i bit – parmesan är gott, konstaterar barnbarnen Michaela, Anna och Alexander. DEN LILLE FERNANDO drömde om att bli pilot eller möjligtvis lastbilschauff ör. Kanske dags att sända en tacksamhetens tanke till mamma Teresa – för den vita skotern och för det tråkiga kamrerjobbet. –en italiensk kärleksaffär!