Loading...
Buffé 1
Buffé Sida 2
Buffé Sida 3
Buffé Sida 4
Buffé Sida 5
Buffé Sida 6
Buffé Sida 7
Buffé Sida 8
Buffé Sida 9
Buffé Sida 10
Buffé Sida 11
Buffé Sida 12
Buffé Sida 13
Buffé Sida 14
Buffé Sida 15
Buffé Sida 16
Buffé Sida 17
Buffé Sida 18
Buffé Sida 19
Buffé Sida 20
Buffé Sida 21
Buffé Sida 22
Buffé Sida 23
Buffé Sida 24
Buffé Sida 25
Buffé Sida 26
Buffé Sida 27
Buffé Sida 28
Buffé Sida 29
Buffé Sida 30
Buffé Sida 31
Buffé Sida 32
Buffé Sida 33
Buffé Sida 34
Buffé Sida 35
Buffé Sida 36
Buffé Sida 37 Nu vågar jag hoppas att jag får leva
och bli gammal Carina Åsis i När V: v x Västervik fick beskedet att hon hade nj urcancer tänkte hon aldrig: "Varför just jag? Varför måste det här hända mig?" arför inte jag? Jag har man, två friska vuxna pojkar, hus och ett jobb som jag trivs med. Varför skulle inte något så svårt som cancer kunna drabba mig? Hon misstänkte att det inte var någon vanlig urinvägsinfektion hon råkat ut för, men väntetiden på urologkliniken var lång. Sedan gick det desto fortare. Allt skulle ske på en gång. - Det var röntgen, kontroller och olika utredningar. De där dagarna var den värsta veckan i mitt liv, men på något sätt tar man sig ändå igenom. Det har gått tre år men hon minns att hon opererades en fredag. - Fysiskt blev jag snabbt frisk igen, men själen hängde inte riktigt med. Jag grät ofta och fastnade i funderingar - skulle jag få uppleva pojkarnas studentexamen? Då var det skönt att ha så underbara arbetskamrater. V i är ett sammansvetsat gäng och det fanns alltid en axel att gråta mot eller någon som gav mig en uppmuntrande kram. Hunden Mac blev också ett viktigt stöd. Carina och Mac kunde vandra i timtal i skogsområdet strax bakom huset där hon bor. - Jag grät och grät och på något sätt kunde Mac trösta mig. Han satt invid mig och lade huvudet i mitt knä - det räckte. Men vardagen var skör. Det behövdes så lite för att alla svåra tankar skulle komma över henne igen. Samtidigt som livet blivit bräckligare känner sig Carina privilegierad. Hennes tumör upptäcktes medan den fortfarande gick att operera. Oc h hon berättar att sjukdomen förändrat henne. - Att resa sig upp ur sängen och gå till jobbet varenda morgon. Vem tänkte på det som lycka? - Bit för bit försöker jag lägga det bakom mig och tiden hjälper till. Jag bär erfarenheten som en ryggsäck, men den är inte lika tung längre. Nu vågar jag hoppas och tänka att jag nog kan leva och bli gammal - jag också. C O Cancerfonden Varje dag får mer än 100 svenskar beskedet att de har cancer. Men drygt hälften blir helt friska. Stöd Cancerfondens livsviktiga arbete. Använd gärna talongen som följer med tidningen.
Buffé Sida 38
Buffé Sida 39
Buffé Sida 40