LVÅGEN 2009: 104 377 2012: 71 470* * 2012 års sif
fra är preliminär. Den slutgiltiga siffran kommer att bli något lägre. 2011: 41 920 2010: 41 405 början av 1990-talet visade det sig att cirka 70 procent av varslen verkställdes 1992 och 1993. Men 1994 såg det annorlunda ut. Då minskade skillnaden kraftigt, en betydligt större andel av varslen ledde också till uppsägningar. VAD VAR DET DÅ egentligen som skedde 1994 som fick en sådan betydelse? Jo, det var ett alldeles speciellt år när det gällde turordningsreglerna. Under detta och endast detta år fick arbetsgivarna möjlighet att undanta två nyckelpersoner från turordningen om de kunde anses särskilt betydelsefulla. Att man varslade mer korrekt, det vill säga verkligen sade upp dem som varslades, tyder på att ”övervarslande” är en taktik, anser Ann-Christin Jans. – Företagen kanske kan öka sitt förhandlingsutrymme och bestämma vilka som ska sluta. Sedan kan båda parterna gå från förhandlingarna utan att förlora ansiktet. Arbetsgivaren har gått med på att göra färre uppsägningar och arbetstagarorganisationen har räddat ett antal jobb. Det blir en vinn-vinnsituation Det är dock sannolikt inte enbart taktik. Det finns ytterligare en rad tänkbara skäl till att företagen i början överdriver antalet personer som riskerar att bli av med jobbet. – Det kan också vara en stor osäkerhet om vad som ska hända och det tar tid att verkställa ett varsel. Situationen kan hinna förändras. Så var det hösten 2008. Då svängde det otroligt från rekordvarsel till normala nivåer på bara några månader. När man lägger varsel skapas det också rörelse. Folk börjar lämna företaget på egen hand och en del kanske man kan lösa med pensionsavgångar och liknande, så att man slipper säga upp, säger Ann-Christin Jans. Det finns även en dos psykologi i hur effekterna av lagda varsel slår. När de stora företagen varslar 2–13 KOLLEGA 21