” Det kom som en chock” JAG MINNS EN GÅNG för län
ge sedan när vi satt i egna rum i en lång korridor. Chefen skulle komma in och säga om man hade jobbet kvar eller inte, och jag satt nästan längst bort. Jag hörde hur hon kom. Vilken hjärtklappning jag hade! Sedan öppnade hon dörren och sa att jag fick vara kvar. Jag började på Posten 1987, som postkassör, men har bytt jobb flera gånger inom företaget. De senaste tio åren har jag jobbat med kommunikation. När jag blev uppsagd våren 2012 arbetade jag som webbkoordinator på Postens huvudkontor i Stockholm och var ansvarig för digitala kanaler på enheten Posten Frimärken. Ett roligt jobb med fart och fläkt. Under mina 25 år på Posten har det varit ett tiotal omorganisationer. Jag har alltid tyckt att det varit bra med förändringar, alltid känt mig trygg i att jag har varit kompetent och behövd. Fast det är klart att jag har varit nervös när det skulle sägas upp folk. Det fanns alltid där, tänk om jag blir av med jobbet. Det finns ju aldrig några garantier. När jag fick beskedet att jag var uppsagd i våras kom det som en chock. Det var den klassiska reaktionen: först tänkte jag att det inte är sant, sedan blev jag arg och till sist ledsen. Men efter tre månader vände det. Jag fick en deal och tog ut alla mina semesterdagar, kom tillbaka och lämnade över till en kollega. Jag var nervös när jag skulle träffa dem som var kvar, men det gick bra. Det kändes som att jag fick ett bra avslut. Efter det gick jag in i en reflektionsfas. Det var ett gyllene tillfälle att försöka komma på vad jag skulle göra resten av mitt liv, och då menar jag inte bara tills jag fyller 65. Det var minst sagt en utmaning för en generalist som mig som kan lite om allt möjligt. Jag har aldrig tidigare, på ett djupare plan, funderat över vad jag brinner för och vill göra. UNDER HÖSTEN TÄNKTE jag igenom vad som hade varit riktigt roligt under de år jag jobbade på Posten. Jo, det var när jag var kassör, för jag tycker om människor, när jag ledde utbildningar, för jag gillar att inspirera och leda, och det var när jag var journalist på personaltidningen för jag gillar att skriva. Jag är intresserad av integrationsfrågor och kom hit från Jugoslavien, från Serbien, som barn. För två år sedan skrev jag klart min bok som handlar om hur det Snövit Jansson besöker biblioteket på Medborgarplatsen i Stockholm. var för mig att se mitt ursprungsland gå sönder. Jag skrev den för att trösta mig själv, när det inte fanns så mycket tröst för serberna. Jag tänker mig en helt ny karriär nu som föreläsare i integrationsfrågor, att gräva där jag står och använda min bok som underlag. Jag gillar att stå på scen och ska utmana mig själv genom att gå en stand-up comedykurs. Och så funderar jag på att utbilda mig till mindfulnessinstruktör. Jag har sökt en del jobb som webbredaktör för det är roligt med webb och jag har en bra utbildning från Berghs i Web Management. Det jobbigaste med att sluta på Posten var att förlora kompisar och att inte få tillhöra ett jobbsammanhang. På 25 år blir man inte bara arbetskamrater, man blir vänner också. Ändå känns det som att uppsägningen är det bästa som hänt mig och jag hoppas så klart på att få hitta min plats i tillvaron. // /// SNÖVIT JANSSON BOR: Stockholm.Ali Esbati VARSLADES: Från Posten. DET HÄNDE SEDAN: Studerar och hoppas på en karriär som föreläsare i integrationsfrågor. 2–13 KOLLEGA 27 BILD: ANDERS G WARNE