PORTRÄTT: MISS LI vill släppa ett nytt album inom
två år måste de sätta stopp. Hon har drösvis med osläppt material som skulle räcka till minst en skiva. Men varje gång hon tänkt tanken slutar det ändå med nya låtar. Behovet av att skriva av sig är ständigt närvarande. Men för några år sedan tvingades hon till en paus från musiken. Våren 2010 började kroppen värka. Det gjorde riktigt, riktigt ont. Samtidigt turnerade hon i Europa, det var en mardröm att skumpa runt i turnébussen med smärtan som aldrig ville försvinna. I Tyskland fick hon kortisoninjektioner, i Frankrike tabletter och vin. Inget hjälpte. Enda lindringen som fanns att tillgå var att sova i duschen med hett vatten rinnande över den värkande kroppen. Några månader senare låg Linda helt utslagen, hon kunde inte ens ta sig upp i sängen utan blev kvar på en madrass på golvet. Hon tvingades ställa in en turné men beskriver ändå perioden som lycklig. – Jag fick finna mig i att fokusera på att bli frisk, det var det enda jag kunde göra. Det var kravlöst och skönt. Perioden blev en fristad då jag inte kunde skriva och göra musik. EFTER ATT HA TESTAT en mängd olika mediciner gjorde läkarna ett försök med en ny behandling. Det var Lindas sista chans. Medicinen hjälpte över en natt. Linda sträckte ut sina ömmande leder och börja leva igen. Tidigare trodde man att det var en salmonellasmittad kyckling som var orsaken till ledsjukdomen reaktiv artrit som Linda drabbats av. Nu misstänker läkarna i stället att det kan vara svininfluensavaccinet som ligger bakom. Sjukdomen är kronisk men Linda säger att hon mår bra nu. Hon är inte bitter utan mest bara tacksam. – Jo, men det är jag. Tänk om medicinen inte hade hjälpt! Jag delar upp livet i före och efter sjukdomen. Innan var jag så naiv och den där hyperpersonen som ville vara ute i svängen. Nu är jag mer ödmjuk. Inte längre den där superkvinnan som jag inbillade mig att jag var. Och i dag värnar hon därför ännu mer om att få göra sin grej, sin musik. Men ju större publik hon får, desto större blir förväntningarna. Förr kunde hon och bandet gå upp på scenen och improvisera, de övade aldrig före en konsert utan gick efter känsla och humör. Det går inte riktigt till så i dag. Linda känner ett större ansvar att leverera kvalitet. Bara en sådan sak som att konserterna är längre och biljettpriserna högre. – Visst kan jag sakna det där vi hade för några år sen men jag vill samtidigt bli bättre och utvecklas. Jag vill ha bättre produktioner. Jag vill verkligen inte fastna i samma spår. Alla skivor låter olika men det finns en röd tråd. PLÖTSLIGT TITTAR LINDA på klockan. Vi har pratat för länge. Linda ska plåtas vid ett stort träd vid vattnet på Djurgården har fotografen bestämt. Om en halvtimme. Himlen är klarblå, landskapet frostigt. Det blir nog vackert men kallt. Hon drar en resväska efter sig. Den väger inget. I den ligger vintageklänningar som är något av Miss Lis signum. Några av klänningarna hängde i garderoben hemma i Borlänge när hon var tonåring men hon vågade inte använda dem förrän hon flyttade till Stockholm. Och hattarna så klart, en senapsgul, en svart, en grön och en vinröd. Vad är egentligen grejen med Miss Li och hattar? – Jag gillar hattar och så tänkte jag att under en hatt kan jag gömma mig. Linda skakar på huvudet och skrattar. Så fel hon hade. Det blev ju tvärtom, hon syntes mer. Och det var ju aldrig riktigt hennes mening. // MISS LI RITAR SIN TIDSLINJE kl. 02:00, 21 juli 1982: Jag föds. 2 år: Sjunger högt till Aretha Franklin och Stevie Wonder. FOTO: PRIVAT 44 KOLLEGA 2-13 7 år:Jag sjunger för första gången solo i en kör, börjar skolan 13 år: Börjar fotbollshögstadium. Livet känns lite upp och ner, förmodligen på grund av tonår och hormoner :)