Miss Li växlar med lätthet mellan olika uttryck o
ch känslol ägen under fotograferingen. Ska man marknadsföra sex album på sex år gäller det att gilla kameran. berättade vad jag kände, att jag knappt orkade med det här men att jag skulle vända det till någonting bra. Det är så Linda resonerar. Om hon nu har de tuffa perioderna, varför inte göra något bra av dem? Dessutom blir hon ofta redigt arg på sig själv när hon mår dåligt. Ur ursinnet kommer styrkan att resa sig igen. Hon har ju inte fog för att deppa ner sig, hon har det ju för bra. Att lägga av med musiken som hon ibland så drastiskt bestämmer sig för, går ändå inte. – Jag har ett sånt starkt behov av att göra musik, jag vet inget annat. Jag behöver skriva av mig, det har alltid varit nummer ett. Sen råkar musiken bidra till att jag måste göra saker som hör till. REDAN SOM LITEN hade hon mycket musik i kroppen, det har pappa och mamma berättat. Som tvååring blev hon tokig av lycka varje gång Stevie Wonders ”I just called to say I love you” spelades hemma i Borlänge. Barndomen var trygg och kärleksfull. Hon växte upp i ett område med likadana hus, med en pappa som var ambulansförare och en mamma som också jobbade inom vården. Linda har tre syskon som är 9, 11 och 14 år äldre. Hon vet inte längre hur många syskonbarn hon har. De är många. Till skillnad från sladdisen har syskonen ”riktiga” jobb, den ena brodern har följt far i spåret och blivit ambulansförare. ”Han hjälper andra varje dag”, säger Linda och låter som en stolt lillasyster. Förutom musik så var det fotboll som gällde. Hon var en lovande forward i ett allsvenskt lag men en skada i ljumsken satte stopp för fotbollskarriären. I stället blev musiken allt viktigare. En gång ställde hon upp i en talangtävling, gick det bra skulle hon lägga av med fotbollen. Det gick bra. Linda ringde tränaren och meddelade sitt beslut. 23 år gammal flyttade hon till Stockholm. Här hankade hon sig fram på olika ströjobb och lånade pengar från snälla föräldrar. Musikdrömmarna lade hon på is. Vem vill vara ännu en patetisk typ som vill bli rockstjärna? Det var först då det hände. EN NATT KUNDE HON INTE somna. Tankarna malde och malde. Då kom hon på det, det var ju ett piano hon behövde. På morgonen gick hon och hyrde ett piano fast hon inte kunde spela. Raskt skrev Linda några låtar, Oh Boy skulle bli en av hennes första. Inom ett år skulle den framföras på Allsång på Skansen och höras världen runt i en reklamfilm för Volvo. Fast det visste Linda inte då, hon skrev bara musik för att hon behövde, inte för att bli artist. Hon skrev texter i rasande tempo och slog hårt på tangenterna, bara de vita. Tre veckor senare hade hon bokat in ett gig. Inom ett år hade hon släppt tre album och fått en publik inte bara i Sverige utan också ute i Europa, Asien och USA. Det här med pianospelande är ett kapitel för sig. Hon har ofta fått höra att hon sjunger bra men borde låta någon annan sköta pianot. – På de första två albumen spelar jag bara på de vita tangenterna. Det var ju hela grejen, att det skulle låta hårt, klumpigt och stompigt. Min grej är att jag är bra på att hålla takten och spela rytmiskt. Man kan säga att jag är mer som trummisen i bandet, säger hon och skrattar. PÅ SEX ÅR HAR LINDA släppt sex album, det sjunde kommer nu i vår. Linda är produktiv som få. Kanske är det icketron på sig själv som gör att hon måste släppa nya album hela tiden. Hon frågar sig alltid om den senaste plattan verkligen duger. – Ibland blir jag matt på mig själv. Jag har faktiskt sagt åt mitt skivbolag att om jag 2-13 KOLLEGA 43