Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24 »Nja, moderat blev jag för att det
var det mest revolutionära man kunde varai Smedby.« då kan du inte tala om för folk att de gjort fel, eller att de gör ett dåligt jobb, eftersom du är berende av deras stöd i framtiden. Det var inte första gången Niklas Wykman lovade sig själv att inte bli politiker. Redan 2002, efter moderaternas katastrofval, efter valstugeskandalen, slog han fast: Absolut inte bli politiker. Då hade han nyss avverkat en period som ordförande i Moderat Skolungdom och sågs som en pålitlig påläggskalv. I stället tog han jobb som teamleader på ett telemarketingföretag och pluggade matematik. Det var inte valförlusten i sig som fick honom att rygga, utan det sätt partiet hade hanterat avslöjandena om rasism; genom att skylla ifrån sig, genom att vägra inse att det fanns löss i den blå fanan, ”falska moderater” som Niklas kallar dem. På moderaternas stämma hösten 2002 ställde sig Niklas Wykman i talarstolen och sa att valstugeavslöjandet var det bästa som hänt moderaterna. – Sådant får man inte omedelbara applåder av på en partistämma, konstaterar han så här i efterhand. Men han byggde sig ett namn i partiet och banade väg för den palatskupp som skulle komma fyra år senare. När vi ses för fotografering vid Riddarholmen är Gustaf med. Niklas Wykman är så gott som alltid flankerad av pressekreteraren Gustaf Stenlund, en gänglig man med frisyr som den medelålders reportern bedömer som moderiktig. Det är Gustaf Stenlund man ringer till om man vill tala med Niklas. Det är Gustaf som ringer om Niklas vill säga en något. Niklas vill inte lämna ut sitt eget telefonnummer, i synnerhet inte till journalister eftersom journalister enligt hans erfarenhet inte känner av vanliga gränser utan ringer honom mitt i natten. Gustaf får jag däremot ringa vilken tid på dygnet som helst, han blir inte sur lovar han. Gustaf hjälper till att hålla fotografens enorma blixt under fotograferingen. Frisyren kastar sig av och an i blåsten. Gustaf håller reda på Niklas almanacka, en börda han delar med ekonomiansvariga Johanna, och tillsammans skivar de in Niklas dagar i precisa 15 minutersmoduler. Gustaf vill, visar det sig, gärna sitta med under intervjun och lyssna. – Om det är ok. Jag lovar att vara tyst. Han tränger ihop sig bredvid Niklas i den smala kafésoffan. Till skillnad från Niklas, som av djuretiska skäl är en ganska sträng vegetarian, slevar Gustaf raskt i sig en portion köttbullar. Niklas Wykmans bakgrund måste vara en dröm för de nya moderaterna. Han är uppvuxen i Nya Smedby, en småtrist förort utanför Kalmar. Grannarna var invandrade irakier, somalier och bosnier. Pappa grönsaksnasare på marknaderna i Kalmar. Mamma jobbade i hemtjänsten. Rötterna i den lägre medelklassen ger honom en trovärdighet som andra moderater, de som vuxit upp i suterrängvilla i Täby eller i våning med jungfrukammare på Östermalm, säkert skulle vilja ha men aldrig kan få. Niklas trivdes i Smedby. Fotbollsplanerna var gröna, skogen låg inom springavstånd och invandrarna skapade färg och must åt skolgången. Så sent som dagarna före vårt första möte har han ringt arbetsförmedlingen i Kalmar och hört sig för om ungdomsarbetslösheten i Smedby. Man kan ta Niklas ur Smedby, men man tar inte Smedby ur Niklas. Det enda han inte gillade var det kommunala bostadsföretaget Kalmarhem. De kunde plötsligt stövla in i hyreslägenheterna och slå ner på om de boende fått för sig att måla om väggarna eller ville byta golv. Kalmarhem var något man skrämde barn med. Och kanske har Kalmarhem kommit 24 KOLLEGA 8-09 att symbolisera (den socialdemokratiska) överhögheten. Kanske rentav orsaken till att han blev moderat? – Nja, moderat blev jag för att det var det mest revolutionära man kunde vara i Smedby. Niklas trivdes med att vara den enda barnet i släkten, ”man fick vara med överallt”. Han var den förste i familjen som läste på universitetet – men jag ser inga tecken på att han haft det särskilt svårt i livet. Det verkar ha flutit på. Möjligen kan det vara något som talar emot honom. Vilken empati kan en politiker känna med svaga som själv aldrig känt smaken av underläge? Ja, bortsett från Kalmarhem då. Empatin gentemot invandrare tycks dock stark och äkta. Han har i varje kurva av sin korta karriär talat sig varm för en generös invandringspolitik. Och när migrationsverket kommer på tal rodnar faktiskt hans rakade hjässa av indignation. När Niklas Wykman gjorde sin rusning mot ordförandeposten i Muf hade styrelsen en annan kandidat på förslag. Det var med andra ord upplagt för strid. Man befarade en upprepning av ”Slaget i Lycksele” 1992 då Fredrik Reinfeldt blev Muf-ordförande efter en hätsk intern strid. Och precis som Fredrik Reinfeldt kandiderade Niklas Wykman inte på det politiska innehållet, utan på ledarstilen. – Jag drev inte min kampanj med att säga att jag var den mest lysande ideologen eller talaren. Jag sa rentav att min motkandidat är minst lika bra i de avseendena. Men vi behövde ändra organisationen. Något är fel när Muf tappar tusen medlemmar samma år som partiet gör sitt bästa val genom tiderna. Han svarar på en direkt fråga att medlemsantalet har stigit med 2 000. Strider i politiska organisationer handlar nästan aldrig om politik, konstaterar Niklas Wykman, även om man ofta påstår det. Nästan alltid handlar det om person och ledarstil. Niklas Wykman ansåg att det var för stängt och ängsligt i Muf. Stora begåvningar fick inte komma fram. – Var fanns de riktigt riktigt duktiga människorna? Vi behövde få in dem i Muf. Men riktigt duktiga människor är det svåraste som finns i ett politiskt parti. Dels representerar de ett hot, en konkurrens om framtida poster. Dels är mycket duktiga människor ofta besvärliga personligheter. De är egocentriska, narcissistiska, ångestfyllda, tar en massa plats och det kräver mod att inlemma dem. Fler narcissister i politiken alltså? – Ha ha, det skulle bli ett fantastiskt citat. Men det är alltför ofta slätstrukenheten som råder i politiken. Det finns så många som lever i övertygelsen att om de bara köper rätt tröja, läser rätt böcker, säger rätt saker till rätt personer på rätt fester så kommer deras karriär i partiet att ordna sig. Det där har vi ändrat på. Är det något jag är stolt över så är det att jag knutit vassa människor med annan bakgrund till Muf. Politiken är som sagt ett klister. Folk vill vara kvar därför att det finns ganska goda inkomster att göra. Ingångslönen för en riksdagsledamot är cirka 55 000 kronor. Hur många av dem som sitter där skulle prestera den lönen på den öppna arbetsmarknaden? Niklas Wykman ställer själv frågan och svarar: – Färre än hälften skulle jag tro. Men det finns ett annat klister också: närheten till makt. Att vara viktig. Att betyda något för andra människor. Att få vara i centrum för journalister och allmänhet. Niklas Wykman talar om dessa saker som en narkoman talar om sin drog.
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68