Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52 TILLOCHFRÅNJOBBET The Bands avsked
sframträdande i San Francisco 1976, The Last Waltz. Sista valsen gav största kicken En ljum sommarkväll när jag var liten stoppade jag in en paprikabit i näsan så att den fastnade. Sådant barn gör för att få tiden att gå. Biten var röd, samma färg min mamma fick då hon insåg vart maten tagit vägen. Trots den kalabalik som följde är detta ett av mina finaste barndomsminnen. Och det beror på en enda sak: The Band. Ett telefonsamtal senare var vi på väg till ortens läkare. Han var egentligen specialiserad på ögon men fick då och då rycka in och ta bort en fästing eller sticka på ortens ungar. Hans hus var stort och pampigt och vildvinet slingrade sig upp på fasaden. Men det bästa av allt var hans grammofonspelare. Längs väggarna i huset trängdes Bob Dylan med Rod Stewart, Cat Stevens med Joni Mitchell och Beatles. Längst fram i skivsamlingen låg ett enkelt fodral med texten The Last Waltz. Det lät spännande och ödesmättat på något sätt, men var ingenting mot musiken som fyllde varje vrå av rummet. De rytmiska tonerna av Up on Cripple Creek och The Shape I’m in studsade mellan väggarna och fick mitt huvud att långsamt gunga i takt. En känsla så fascinerande att jag inte märkte den decimeterlånga pincett som var på väg mot min sexåriga näsa. Paprikabiten var ute på några sekunder och snart var mor och dotter på väg hem i sommarnatten, men känslan av upprymdhet bet sig fast. Vid fjortonårsåldern köpte jag vinylen själv. Lyssnade till Muddy 52 KOLLEGA 8-09 Waters släpande röst, Eric Claptons avbrutna gitarrsolo och Ronnie Hawkins skrik. Men det var inte förrän i gymnasiet jag upptäckte att konserten faktiskt var filmad. – Har du sett på teve? Det är ju den där musiken du jämt lyssnar på, sade min syster i telefonen. Jag slog på teven och där stod de. I en teatersalong i San Fransisco. Livs levande. Därefter tog mitt lyssnande en ny vändning. Konserten spelades i min dvd vid varje festtillfälle, inför varje tenta, när jag skulle sova, när jag ville vakna. Flera gånger per kväll tills en kompis oskyldigt undrade om jag inte hade någon annan musik. Och där tog det slut. Där var kvoten fylld och ridån drogs ned, i alla fall tillfälligt. Numera har The Last Waltz en ärofylld plats på väggen hemma i lägenheten. Men när jag lägger nålen på vinylen är det inte bara en upprymdhet som infinner sig utan också känslan av en något igentäppt näsa. LINA JONSSON Andra bra inspelningar avnågra som var med: ● Joni Mitchell- Ladies of the Canyon ● Neil Young- Harvest ● Ronnie Hawkins- Mr Dynamo ● The Staple Singers- Lets Do It Again ● The Band- Music from Big Pink ● Bob Dylan- Blonde on Blonde ● Eric Clapton-Slowhand JOHN STOREY/SCANPIX
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68