– Vi smiter in, säger hon när vakten bakom glasru
tan är upptagen. På andra sidan stenvalvet är mörkret kompakt, en sorts innergård. Några människor framför oss ser ut som svävande skuggor. Det är så här skräckförfattaren Amanda Hellberg i Oxford går runt och snokar. Följer efter folk, lyssnar, lägger ihop ett och annat. Text Eva Karlsson Bild David Fischer Är matborden hundra meter långa? Det känns så. Fyra likadana i bredd, upplysta av starka bordslampor i den dunkla salen, och ett kortare bord uppe på scenen. Ett artigt sorl hörs och då och då ett ekande skrap från en stol som skjuts ut. The Balliol College i Oxford är sjuhundrafemtio år gammalt och nu sitter vi tillsammans med de utvalda som snart ska styra världen och äter kyckling respektive köttbullar för fyra pund och tio pence. − Klart att jag har ansökt om tillstånd, annars hade vi inte kommit in, säger Amanda Hellberg och skrattar. Innan hon fick klartecken tänkte hon ta med sig sin man Emmet som alibi. Han har den rätta bakgrunden: akademikerföräldrar, hemhjälp, studier vid Oxford på forskarnivå. − För den som kommer utifrån är Oxford inte mycket att ha. Amanda är också uppväxt med en städerska i hemmet, hennes mamma jobbar fortfarande som det, och hon kommer från en ➼ 1–13 KOLLEGA 29