BÖCKER Erin Morgenstern Nattens cirkus Norstedts
Det händer att jag inte läser klart böcker. Oftast för att de är usla, men ibland för att jag inte står ut med tanken på att det ska ta slut. Nattens cirkus hör till den sistnämnda kategorin. Redan i somras läste jag den fantastiska historien om två magiker som tävlar med en förtrollad cirkus som spelplan och varsin adept som spelpjäs. Först nu har jag vågat läsa hur de två adepternas svindlande kärlekshistoria slutar. Nu är det gjort men jag önskar att det var möjligt att, liksom en av de färgstarka bifigurerna i boken, få sitt minne delvis raderat, för att få chansen att läsa denna sällsamma roman för första gången igen. JOHANNA ROVIRA Silvia Avallone Stål Natur& Kultur Om nu någon inte visste det: Italien består inte bara av goda viner och opera, det är också ett stenhårt klasssamhälle. I den toskanska kuststaden Piombino kör de unga männen travers på stålverket höga på kokain. De unga kvinnorna blir på smällen, och snart tillbringar de dagarna med pastakokning och blöjbyten. Eller så drar de snabbt som ögat. Fly eller stanna. Det är valet som Francesca och Anna ställs inför. De är 13 år, på väg att bli vuxna, omgivna av kåta gubbar, våld och en hopplöst oförstående vuxenvärld. Dystert javisst. Men långtifrån enbart, här ryms också hopp och längtan. Och kärlek. För livet kan vara hur jävligt som helst, men så länge det finns någon som älskar en är det aldrig helt kört. NIKLAS HALLSTEDT KRÖNIKAN ELLA LEMHAGEN Ella Lemhagen har regisserat bland annat Tsatsiki, morsan och polisen, Patrik 1,5 och Kronjuvelerna. Tro på det du kan! ag är filmregissör. Jag är också polis, barnmorska, psykoterapeut, rövslickare och en riktig skitstövel. I alla fall var det så den legendariske regissören Billy Wilder beskrev vad som krävdes för att klara av det yrke jag är verksam inom. Tänk om jag hade förstått att det var så komplicerat den där dagen i nionde klass då jag självsäkert spatserade in till syokonsulenten och förkunnade att jag hade bestämt mig. Jag minns att hon bläddrade lite förvirrat i sina pärmar, kliade sig i huvudet och svarade: Filmregissör… det har vi inte. Det bekymrade mig inte alls. Jag behövde inte hennes hjälp. Jag skulle klara mig själv. J Johanna Nilsson Kärleken övervinner allt, står det skrivet. Men är det verkligen så, att det räcker att älska varandra så löser sig alla problem till slut? Johanna Nilsson ställer frågan på sin spets i uppföljaren till hennes självbiografiska debutroman Hon går genom tavlan ut ur bilden. Läsaren får återigen möta Hanna som nu blivit över 30 år och en etablerad och framgångsrik författare. Fortfarande plågas hon av återkommande depressioner och ätstörningar. Mötet med Alex, han med de snälla ögonen, verkar först skingra all oro och ”svarta bläckfjärilar” i magen. Men snart faller hon allt djupare in i problemen som plågat henne nästan så länge hon kan minnas. ”Jag ska laga dig”, säger Alex. Men är det så enkelt? Johanna Nilssons historia är väldigt gripande och hon har ett språk som är lätt och poetiskt målande på samma gång. En roman att snabbt sluka, kanske under några pendlarresor, särskilt som den nu även finns i pocket. PETER ÖNNESTAM Gå din väg men stanna Månpocket En lögn att lita på Elisabeth George Norstedts Elisabeth George tycks ha ruttnat lite på sitt deckardrottningepitet och skickat kronan på rengörning. Visst är hennes skapelse Lynley med i En lögn att lita på och Havers också, tack och lov, men jag hävdar ändå att det inte är en deckare utan en relationsroman. Lynley är inte officiellt i tjänst och visserligen finns det ett dödsfall, men är det ett mord? Detta spelar faktiskt ingen roll – det är ju fram för allt den fortlöpande historien och de utomordentliga personporträtten som gör att man piper högt av glädje varje gång det kommer en ny Georgelunta. En lögn att lita på handlar egentligen om en mängd kärlekshistorier – mellan Lynley och hans chef Ardery, en ung journalist och hans mammas inneboende, Havers granne och dennes fru, ett syskonpar och deras respektive fru och exman, den döde och dennes partner – som utvecklas i olika riktningar. George prunkar även utan deckarkronan. JOHANNA ROVIRA På www.kollega.se finns många fler recensioner under fliken fritid. De första åren klarade jag också mig själv till stor del. Jag satt ju mest på min kammare och tänkte ut fantastiska scenerier och skissade på storyboards. Men så småningom flyttade jag till storstaden och började studera film på allvar, och då insåg jag att man behövde kunskap, resurser och oftast flera starka armar för att manövrera ett så otympligt projekt som en filminspelning. Till en början envisades jag dock med att försöka driva mina egna filminspelningar, då jag både skötte kameran, spelade in ljud och regisserade. Jag trivdes med att köra mitt eget race. Men någonstans inombords insåg jag att om jag på allvar skulle kunna få göra alla de stora filmer som levde sitt eget liv i mitt huvud om kvällarna, så måste jag hitta en form att samarbeta med andra människor. Egentligen var det inte samarbetet i sig som skrämde mig, utan insikten att jag skulle vara tvungen att leda dem. Att bli en chef, helt enkelt. I mina mörkaste stunder kändes det så obekvämt att jag nästan började ångra mitt val, men samtidigt kunde jag inte på allvar tänka mig att ägna mitt liv åt något annat. Jag fick alltså stå mitt kast och försöka möta det svåra. Och det skedde med besked då jag ett par år »Det var okej att inte veta allting bäst. Det var okej att ibland visa osäkerhet ...« senare började studera på Dramatiska Institutets film- och tv-regiutbildning. Plötsligt stod jag inte bara framför andra elever som måste förstå vad jag ville få ut av en scen, utan också framför erfarna, i de flesta fall betydligt äldre, skådespelare från stadens stora scener. De tittade alla på mig och förväntade sig att jag skulle ta kommandot. Trots att jag var minst på hela skolan och inte trodde mig utstråla särskilt mycket pondus, så märkte jag sakta men säkert att det faktiskt gick bra. Folk lyssnade på mig. Från att ha varit livrädd för att bli avslöjad och utkastad, så insåg jag att det faktiskt inte var så svårt att leda människor om man bara var uppriktig. Det var okej att inte veta allting bäst. Det var okej att ibland visa osäkerhet och fråga andra, ja till och med att det gjorde andra starka och glada. De kände sig inkluderade. Det händer att jag möter blivande filmregissörer, lika ivriga, lika nervösa och lika rädda att bli avslöjade som jag var. Då säger jag bara: – Ta ett djupt andetag. Slappna av. Du måste inte vara bäst på allt. Koncentrera dig på din vision och att förmedla den så bra du kan. Behövs det sen en polis, en barnmorska eller en psykoterapeut så tar vi in en. Och rövslickare och skitstövlar, det klarar vi oss faktiskt utan. 1-13 KOLLEGA 53