»Jag har i mogen ålder hittat en stil som jag gil
lar. Jag är oförskämt glad och trivs med livet och med mig själv, så varför inte ha lite roliga klänningar?« ➼ att han har den…” och Emmet funderar ”men tänk på den där filmen, där löste de det så här...” Ibland forsar idéerna fortare än hon hinner anteckna. − Vill du se hur det ser ut i huset? Amanda hoppar upp och rättar till sin klänning. Hon har nästan alltid klänning, även om hon inte går utanför dörren på hela dagen sätter hon på sig klänning. − Jag har i mogen ålder hittat en stil som jag gillar. Jag är oförskämt glad och trivs med livet och med mig själv, så varför inte ha lite roliga klänningar? Men de ska vara på mitt vis: de ska vara bekväma, ha trekvarts ärm, inte vara för korta och midjan ska sitta i midjan. Det värsta jag vet är tunikor, då får jag mammaklänningsvibbar och panik. I den inbyggda bokhyllan i vardagsrummet står många böcker som hon fått från vänner. De är ett gäng författare som peppar varandra och ger varandra goda råd. Amanda säger att hon blir som mest rörd när andra skribenter och författare kommer fram till henne och säger ”du jag läste din bok och jag blev så inspirerad”. Barnen har fått var sitt rum. Tvååriga Greta valde blommiga tapeter och fyraåriga Felix önskar sig ett rum där det alltid är julafton, året om. Om barnen skulle skriva en utlämnande bok om sin mamma tror hon att det skulle stå: ”Hon var ganska sur men ganska snäll. The End.” Amanda tycker att en författare får skriva om allt. − Om folk blir sura för att någon skriver något elakt om dem, ja, då borde de kanske ha varit trevligare. Hon vill inte skriva om småbarnsliv. Hennes huvudperson Maja Grå kommer aldrig att skaffa sig barn för hon vill inte föra sin klärvoajanta förmåga vidare. Karaktärer som är ensamma i livet är bra dramaturgiskt och Amanda slipper en morsa som säger ”gå inte in där, det kan vara farligt”. Högst upp i huset med takfönster har Amanda sin egen vrå. Numera har hon två arbetsplatser, en för datorn och skrivandet och en där hon kan bre ut sina illustrationer. Dagar när hon skriver dåligt vill hon ”bränna skiten”. Dålig kritik försöker hon skaka av sig. − Men det är klart att jag blir sur en hel dag om jag inte får en geniförklaring. Amanda skrattar så mycket att hon hostar. När hon sitter och tecknar kan hon känna ”där fick jag till det”, men tillfredsställelsen kommer först efteråt. I skrivandet händer det under tiden när hon skriver och det är då, och bara då, som hon känner sig hundraprocentigt levande. − Jag är redskapet och hänger med och bara skriver. Det låter väldigt flummigt för oss som inte tror på något större. Men vi är det gudomliga. 32 KOLLEGA 1–13 Amanda Hellberg jobbar även som barnboksillustratör.