Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52 TILL OCH FRÅN JOBBET Alice Cooper
på Sonisphere Festivalen 2010 på Stora Skuggan i Stockholm. Ladda ned hårdrockens mångfald Ibland ifrågsätter jag min musiksmak. Vad är jag för en omogen övervintrare egentligen? Borde jag inte vidga mina vyer? Ha fler blommor i rabatten? Det är ju heavy metal för hela slanten, med lite Tom Petty och Bob Hund vid sidan om. Är det inte dags att gå vidare och bredda smaken, tänker jag? Kanske inkludera reggae, rap och indie-country. Sedan nyktrar jag till. Hårdrocken är tusen blommande blommor. Bred som Autobahn. Varje år slår en ny subgenre ut. Hårdrocken är populärare än någonsin (bortsett från kanske 1986 då Def Leppard, Scorpions och Ozzy turnerade med Monsters of Rock). När andra festivalarrangörer deppar, är det glada dagar för metalbusinessen. Nyligen stod 47 000 människor på en äng vid Stockholms universitet för att se Alice Cooper, Iron Maiden och Anthrax och fem andra tunga band, och detta i konstant ösregn. Varför denna renässans? Och SKIVOR Iron Maiden The Final Frontier 2 (heavy metal) Det handlar som vanligt om romantik, men inte om kärlek. Storslagna eller tragiska livsöden krossas eller går en ljusnande framtid till mötes, den här gången till och med i rymden. Även om texterna är proffsiga eggar de inte fantasin tillräckligt mycket för att nå Maidens 52 KOLLEGA 6-10 högre nivåer. Vissa menar att det krävs många genomlyssningar för att uppskatta den här, i vissa stycken experimentella, plattan. Men jag vet inte om sångaren Bruce Dickinsons teatrala karisma, som fortfarande lyser på scen, kommer att gå fram bättre efter 10 uppspelningar. Det känns i vissa låtar som om han sjunger på rutin, att han inte riktigt har kontakt med de roller han spelar i de olika historierna. Och omslaget! Inget fel på mons- termaskoten Eddie, och inget fel på rymden. Men denna gång är skräcktemat varken farligt eller humoris- tisk tecknat. Jag antar att till och med en 12-åring håller med. Avantasia Angel of Babylon (symfonisk power metal) Avantasia är Edguys Tobias Sammets hårdrocksupergrupp av mer eller mindre välkända hårdrocksmusiker, på denna skiva från bland andra Kiss, Magnum och Rhapsody. Skivan är del två i en trilogi, Scarecrow-trilogin, som handlar om en olycklig, känslosamt isolerad varelse, som söker efter inre harmoni. Det finns en hel del slentrianmässig skåpmat, men höjdarna är tillräckligt många för att albumet ska skilja sig från mängden. Det finns gott om välproduce- rade melodier och refränger med hit-potential. Eftersom sångare och musiker skiftar från låt till låt är soundet varierat, från manierad sång till traditionell powermetalstämma. Kanske inte nyskapande, men en vacker energikick. varför tar den aldrig slut? Nostalgi? Det är bara delvis rätt. Klart är att min och andras nostalgiska hunger har ökat i takt med alla IT-musikinnovationer: Napster, bredband, Youtube och Spotify. Men det handlar också om att hårdrocken har fått både barn och barnbarn; med genrer som opera, folkmusik, punk och rap och många andra. Det är inte bara många subgenrer utan de har också vuxit till sig under 2000-talet. Jag talar om power metal, symfonisk metal, progressive metal, melodisk dödsmetal och många därtill (det finns nog ingen frisk metalskalle som kan ha koll på alla varianter). Och inom de flesta stilar finns det i dag gott om bra band. Operafantasten, Judas Priest-nostalgikern och musikhögskolestudenten får alla sitt lystmäte. Och du som tröttnat på metalvärldens mandominans har nu gott om kvinnor i goth metal och symfonisk metal. Mångfalden inom hårdrocken gör att den känns spänstig 40 år efter att den föddes. Därför kan jag fylla min mp3-spelare med olika typer av musik och stämningslägen och ändå bara hålla mig till hårdrock. Just nu är det mycket symfonisk powermetal: medryckande melodier och sång i högt tonläge, snabba gitarrer och trummor, ofta ackompanjerade med orkesterinstrument. Men jag kompletterar gärna med klassisk hårdrock och någon vacker goth metallåt. Vad har alla dessa genrer gemen- samt? Mycket bra fråga. Ibland verkar det som om den enda gemensamma nämnaren är att de omskrivs i samma hårdrockmagasin. Men det finns likheter och släkt- skap. Elgitarren och den kraftfulla sången är några viktiga beståndsdelar. Ibland är det svårt att se släktbanden, och ibland är det svårt att dra gränser mellan olika typer av metal. Eller vad som är metal över- huvudtaget, och om det är någon skillnad på hårdrock och heavy metal. Att lyssna är hursomhelst roligare än att dissekera begreppen. RICKARD JAKBO Spellista: Kamelot – Rule the World (symfonisk power metal) Sirenia – The Path to Decay (goth metal) Avantasia – Angel of Babylon (power metal) Dream Theater – Pull Me Under (progressiv metal) Nightwish – Wishmaster (symfonisk metal) Soulfly – Great Depression – (thrashmetal) Clutch – The Incomparable Mr Flannery (bluesig surrealistisk hårdrock) Hypocrisy – Fearless (death metal) Corroded – 6 ft of Anger (ny svensk hårdrock) ROGER VIKSTRÖM/SCANPIX
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68