Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren Om terrorism, signalsp
aning och kontroll terrorism utgör i flera hänseenden ett allvarligt hot mot den demokratiska rättsstaten. Terrorismen undergräver såväl den rättstrygghet, som den rättssäkerhet som staten har att värna. Förra året utvidgades det straffbara området bland annat när det gäller finansiering av terrorism. Lagstiftningen var en direkt följd av en resolution från säkerhetsrådet. Advokatsamfundet framförde då, i likhet med Lagrådet, kritik i flera hänseenden. Utvidgningen innebar bland annat att helt vardagliga handlingar inom en familj kom att kriminaliseras. Effektiviteten kommer också sannolikt att vara låg till följd av tillämpningsproblem. Kännetecknande för terroristlagstiftningen är nämligen att den är svåröverskådlig och svårtillämpad. Regeringen har glädjande nog hörsammat Advokatsamfundets önskemål att göra en samlad översyn av terroristlagstiftningen. Detta är nödvändigt, såväl ur ett rättssäkerhets som ur ett effektivitetsperspektiv. när det gäller den nu aktuella frågan om kriminalisering av terrorresor, bedömer Advokatsamfundet i likhet med den utredning som analyserat frågan, att starka skäl talar mot en sådan kriminalisering. Skälen härför är flera. Det saknas ett behov, då mycket av det en kriminalisering skulle omfatta redan idag är kriminaliserat. Lagstiftningen kommer inte heller att bli effektiv. Utrednings och bevisproblemen kan inte underskattas. Det är därför inte ändamålsenligt att belasta polis och åklagare med att utreda denna typ av brott med ett jämförelsevis lågt straffvärde. Slutligen, men inte minst, är svårigheterna att fastlägga en tydlig gräns för det straffbara området uppenbara. Till detta kommer att Säkerhetspolisen, Säpo, skulle gå miste om den information som Försvarets radioanstalt, FRA, genom signalspaning tillhandahåller inom ramen för försvarsunderrättelseverksamheten. Säpo har tack vare denna information idag jämförelsevis god kontroll på vilka som åker till Syrien. Eftersom gällande lagstiftning inte medger signalspaning inom ramen för den brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamheten, skulle en kriminalisering av resandet innebära att Säpo skulle gå miste om denna viktiga information. Om en förundersök4 ning skulle inledas mot en ditrest ”krigare” skulle FRA nämligen inte kunna vidarebefordra information rörande den misstänkte till Säpo. Mot detta har Säpo på goda grunder reagerat och därför avstyrkt kriminalisering av ”terrorresor”. FRA kan rimligen inte heller vara förtjust i tanken på att behöva avslöja sina metoder och resultat i en rättegång. FRA:s verksamhet bygger av naturliga skäl på att verksamheten inte är offentlig. Men, i likhet med vad Säkerhetsoch integritetsskyddsnämnden, SIN, fastslog i ett mycket bra och välmotiverat beslut nyligen, åligger det åklagaren att informera den misstänkte om att denne varit föremål för hemlig tvångsmedelsanvändning under förundersökning av den gärning för vilken åtal väckts, senast när beslut om åtal väcks, och oavsett om uppgifterna från de hemliga tvångsmedlen åberopas av åklagaren eller ej. Denna rätt till insyn är en grundval i en rättsstat. Frågan om avgränsningen mellan försvarsunderrättelseverksamhet och brottsbekämpning var också central i samband med införandet av den nya lagstiftningen som gav FRA rätt att spana i tråd och inte som tidigare bara i etern. Starka farhågor uttalades från många håll. Man befarade att signalspaning skulle komma att bli ett nytt hemligt tvångsmedel. Man misstänkte en ändamåls och tillämpningsförskjutning. Vissa av farhågorna har besannats. I likhet med vad remissinstanserna påpekade går det till exempel inte att på ett godtagbart sätt avgränsa inhemsk trafik från sådan kommunikation som passerar nationsgränserna, vilket också Datainspektionen konstaterat i en rapport från 2010. Enligt signalspaningslagen är vidare huvudregeln att signalspaning inte får inriktas mot viss fysisk person. Däremot får sökbegrepp hänförliga till viss fysisk person användas om det är av synnerlig vikt för verksamheten. I verkligheten är sådana sökbegrepp istället mer regel än undantag, enligt vad som framgår av uppgifter i Signalspaningskommitténs betänkande från 2011 och vilket även det bekräftats av Datainspektionen. Vidare är i likhet med vad remissorganen också påpekade, underrättelseskyldigheten i signalspaningslagen verkningslös. Förutsättningarna för den centrala kontrollmyndigheten, Statens inspektion Advokaten Nr 8 • 2016