Advokaten 1
Praktisk juridik » Det specifika med en framtidsf
ullmakt är att den ska ha sin verkan efter det att fullmaktsgivaren har inträtt i ett tillstånd av beslutsoförmåga. Jämfört med en ordinär fullmakt är detta en väsentlig skillnad. i en situation då han eller hon inte har förmåga att hantera sina angelägenheter såvitt dessa ryms inom framtidsfullmakten. Det ligger i sakens natur att oförmågan måste vara varaktig. En kortare tids oförmåga att hantera angelägenheterna räcker inte. I lagförslaget preciseras detta. Oförmåga att hantera angelägenheter (beslutsoförmåga) är inte liktydigt med brist på eller avsaknad av rättshandlingsförmåga. Rättshandlingsförmåga bör uppfattas som ett juridiskt begrepp. Så är fallet inom ramen för lagstiftningen om förvaltarskap och godmanskap. Beslutsoförmåga är det mer praktiska begreppet och det är bedömningen i det enskilda fallet som avgör om den enskilde inte kan besluta om eller hantera sina angelägenheter. Bedömningen av om fullmaktsgivaren har kommit i ett sådant medicinskt tillstånd som krävs för att framtidsfullmakten ska träda ikraft (eller, med nutida lagspråk, om fullmaktsgivaren befinner sig i en sådan situation som avses) och därför är beslutsoförmögen ska göras med utgångspunkt i vad som kan utredas eller är känt om fullmaktsgivaren. Det är fullmaktshavaren som i första hand ansvarar för bedömningen, men lagförslaget ställer inte upp några närmare riktlinjer eller krav för hur detta ska ske. Även om det inte är fråga om en rättslig prövning av domstol får det emellertid förutsättas att fullmaktshavaren inhämtar tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till om fullmaktsgivaren har blivit beslutsoförmögen på medicinsk grund. Fullmaktshavaren ska dock inte ha rätt att ta del av sekretessbelagda uppgifter om fullmaktsgivarens hälsa. Enligt lagförslaget ska det vara tillräckligt med en mindre djupgående prövning, till exempel genom att fullmaktshavaren har en dialog med fullmaktsgivaren och dennes närmaste. Ett av skälen till att fullmaktshavaren inte ska behöva (eller kunna) göra någon långtgående utredning om fullmaktsgivarens medicinska tillstånd och eventuella beslutsoför50 måga är att framtidsfullmakt är tänkt att vara ett i allt väsentligt privaträttsligt institut. Det är fråga om ett slags fullmakt, låt vara med en ny innebörd. Fullmaktsreglerna bygger på att det är fullmaktshavaren som svarar för att han eller hon har en giltig fullmakt. Särskilt träder detta ansvar fram i förhållande till tredje man, varvid fullmaktshavaren kan bli skadeståndsskyldig gentemot tredje man om han eller hon inte har en giltig fullmakt. Samma system kommer att gälla för en framtidsfullmaktshavare. Eftersom en framtidsfullmakt är tänkt att kunna hanteras på privat väg, där fullmaktshavaren är den som ska ansvara för att bedöma om förutsättningarna för ikraftträdandet är uppfyllda, blir det normalt inte fråga om en rättslig prövning av någon myndighet av detta. Här skiljer sig framtidsfullmaktstanken från den om godmanskap och förvaltarskap, där allmän domstol har att ta ställning till och avgöra om de medicinska förutsättningarna och hjälpbehov föreligger. Det kommer dock att finnas en möjlighet att få en rättslig prövning av huruvida framtidsfullmakten har trätt ikraft. Fullmaktshavaren kan nämligen vända sig till domstol för att få detta prövat, något som närmast får antas komma att ske om det råder osäkerhet om kraven för ikraftträdande är uppfyllda eller om det finns skäl att anta att ikraftträdandet kan komma att ifrågasättas. Lagrådsremissen berör inte uttryckligen frågeställningen vad som inträffar om väl det kan konstateras att fullmaktsgivaren har kommit i en sådan situation att framtidsfullmakten skulle träda ikraft, men fullmaktshavaren själv har drabbats av bristande rättshandlingsförmåga och därför inte kan tillträda uppdraget. Klart är att fullmakten inte kan brukas av just den fullmaktshavaren – det blir inte ens fråga om att fullmakten kan träda ikraft – och att, om det finns en successionsföreskrift i fullmakten, denna får lösa situationen. Det kan dock gott tänkas att det blir ganska vanligt med framtidsfullmakter som inte innehåller några successionsföreskrifter. Detta blir en intressant fråga för det den juridiska praktiken att hantera. RÄTTSFÖLJDER Det specifika med en framtidsfullmakt är att den ska ha sin verkan efter det att fullmaktsgivaren har inträtt i ett tillstånd av beslutsoförmåga. Jämfört med en ordinär fullmakt är detta en väsentlig skillnad. En ordinär fullmakt förutsätter för sin giltighet att fullmaktsgivaren fortsatt har rättslig handlingsförmåga. Därigenom kan han eller hon ha kontroll över fullmaktshavaren och ge denne instruktioner efter vart som uppdraget ska utföras. Detta brukar uttryckas som att fullmakten är bärare av fullmaktsgivarens rättsliga handlingsförmåga. I det praktiska rättslivet skapar denna princip ibland problem i det att tredje man, som har att ta ställning till om han eller hon ska kunna lita på en fullmakt, ibland inte vet om fullmaktsgivaren fortfarande har kvar sin rättsliga handlingsförmåga. Man kan säga att avtalslagens fullmaktsregler löser detta genom att det är fullmaktshavaren som ansvarar för att han eller hon har en giltig fullmakt, se 25 § avtalslagen, men tredje man har också möjligheten att kontrollera detta hos fullmaktsgivaren. När det gäller en framtidsfullmakt finns inte denna möjlighet och det finns ingen tillräcklig handlingsförmåga (eller beslutsoförmåga) hos fullmaktsgivaren för att denne ska kunna ha sin kontrollmöjlighet kvar över fullmaktshavaren. Med beaktande av detta är en framtidsfullmakt ändå ett slags fullmakt och den får samma slags rättsföljder som en ordinär fullmakt när det gäller förhållandet mellan fullmaktshavaren och tredje man, det vill säga fullmaktshavaren har rätt att rättshandla med tredje man inom ramen för fullmakten och fullmaktsgivaren blir bunden av en sådan rättshandling (jfr 10 § 1 st. avtals lagen). Fullmaktshavaren rättshandlar i fullmaktsgivarens namn och är inte part i avtalet mellan fullmaktsgivaren och tredje man (fullmaktsgivarens medkontrahent). På samma sätt som Advokaten Nr 8 • 2016