Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35 »Sedan Peace & Love blev ett aktie
bolag har vi haft riktiga löner, som ligger enligt avtalen, men vi är inte välbetalda.« D et är något oroande med Peace & Love i Borlänge. Något som inledningsvis är svårt att sätta fingret på. Man anar närvaron av kanske en begravd hund och ett och annat garderobsskelett när man möts av idel vänliga och glada, om än något stressade, medarbetare. De försäkrar alla å ena sidan att deras arbete är som vilket arbete som helst, helt oglamoröst och omärkvärdigt. Å andra sidan att det är världens bästa arbetsplats. Visst kan man begripa att det är kul att jobba med festivaler och att den smått anarkistiska miljön på kontoret mitt i Borlänge är kreativ och stimulerande, men ändå. Personalens entusiasm över sitt arbete är något utöver det vanliga. – Man längtar till jobbet. Aldrig att jag vaknat en måndag och haft ångest över jobbet. Jag gör det jag alltid drömt om att göra, säger Lina Ragnegård, assistent. Jag utesluter inte möjligheten att hon driver med mig. – Jag har turen att ha världens bästa jobb, man hinner aldrig stelna. Det är en förmån att jobba med det jag brinner för, säger Thérese Ohlsson, administratör/budskap. Jag utesluter inte möjligheten att hon har taskiga erfarenheter av sitt tidigare arbete som journalist. – Jag trivs jättebra, människorna här är fantastiska och jag vill vara kvar här tills jag går i pension. Jag har svårt att tänka mig något annat jobb, säger Frida Björnbom, personalchef i 30-årsåldern. Jag utesluter inte möjligheten att hon skönmålar. – För att jobba här behövs en viss typ av peace & love-känsla. På det sätt vi kan försöker vi göra världen lite bättre, säger Patric Hammar, festivalchef. Jag utesluter inte möjligheten att hela personalstyrkan är hjärntvättad. Det finns mer som förstärker känslan av overklighet. Det verkar till exempel alltid vara vackert väder i Borlänge. Solen skiner oavsett om man besöker stan på sommaren, för att gå på festivalen som gör skäl för sitt namn, eller åker genom ett sagolikt vackert vinterlandskap, när förberedelserna inför nästa festival pågår som bäst samtidigt som andra storslagna idéer ser dagens ljus, eller på vårkanten när snöhögarna börjat krympa ihop inför vårstrålarna. Det är därför svårt att föreställa sig det Borlänge som Ronny Mattsson, presschef på Peace & Love beskriver som den bakomliggande orsaken till fenomenet Peace & Love. Det pisstrista Borlänge han själv och vd:n och grundaren Jesper Heed och flera andra i gänget, växte upp i. Ett Borlänge med högst kriminalitet per capita i Sverige, en stad där rasism, hat och hopplöshet frodades och där ungdomars enda framtidsdrömmar bestod i att komma så långt därifrån som möjligt. – Jag och Jesper är barndomskompisar och när vi var rastlösa tonåringar gjorde vi mycket tillsammans för att vi inte tyckte det hände något här. Vi spelade ihop i band, startade en ungdomsbilaga till Dalademokraten och arrangerade en festival mot rasism. Sen flyttade jag till Uppsala för att plugga och 1999 startade Jesper Peace & Love. Resten är musikhistoria. Sex Pistols har spelat där. Patti Smith. Iggy Pop. Och varje svensk artist värd namnet. Men Peace & Love är mer än musik. Budskapsbiten med forumdagar under festivalveckan har ökat successivt samtidigt som festivalen växt och växt och växt. Temat för årets festival är Frihet. När man för tre år sedan hade temat Revolution blev P&L-gänget förhörda av Säpo, som inte hade greppat att det rörde sig om en inre revolution, att man kan göra vad man vill av sitt liv, utan förmodligen misstänkte att den fredsälskande organisationen tänkte uppvigla till subversiv verksamhet. Punkikonen Malcolm MacLaren föreläste på temat. En performanceartist ställde ett år till med full kalabalik när han drog ut i Borlänge iklädd full stridsmundering med en k-pistattrapp i högsta hugg. Förra sommaren, då man 10-årsjubilerade, var Peace & Love Sveriges största festival med 41 685 sålda biljetter. Till det ska 5000 funktionärer, 180 band och en hoper journalister räknas. – Det kommer mycket mer folk hit till Borlänge under festivalveckan än vad som bor här. Det kräver ett nära samarbete med polis, räddningstjänst och kommunen. Handeln i Borlänge tjänar runt 40 miljoner på festivalen, men det finns alltid folk som har åsikter. Vi har haft en del växtvärk men nu har vi lärt oss vad som borde bli bättre, säger Ronny Mattsson. I fjol gick man till exempel två miljoner back. Men enligt ekonomichefen Göran Borg finns det ingen anledning till oro för de 13 helårsanställda. – Vi hade stora engångskostnader – vi öppnade caféet och investerade i nya staket eftersom festivalområdet var mycket större. Men vi hade ett överskott i ungefär samma omfattning året innan så vi behöver inte göra några nedskärningar. – Fast skulle detta år också bli tungt får vi titta på det. Inte heller påverkar underskottet lönerna eftersom årets löner redan var satta när beskedet om förlusten kom. Peace & Love har hängavtal med Unionen – företaget tillhör alltså ingen arbetsgivarorganisation, men åtar sig ändå att följa kollektivavtalet på området. – Avtalet slöts före min tid, men i min värld är det självklart med kollektivavtal, säger personalchefen Frida Björnbom, som började sin tjänst i mars 2009. – Sedan Peace & Love blev ett aktiebolag har vi haft riktiga löner, som ligger enligt avtalen, men vi är inte välbetalda. Men vi drivs inte av pengar utan har en vision av vad vi vill uppnå. Visioner betalar dock inga räkningar. Och vad händer om alla inte delar den? Kanske slipper man sådana kollisioner genom att handplocka personalen. Flera av de anställda verkar ha någon koppling till grundaren Jesper Heed. Ronny var barndomskamrat. Thérese gick i hans parallellklass. Festivalchefen Patric Hammars syster var bästa kompis med Jespers syster, och så vidare. – Det är klart att det inte är bra om alla kommer hit för att de känner varandra. Men Jesper är bra på att hitta folk, säger Frida Björnbom, som är en av dem som faktiskt inte blev hittad, utan sökte sitt jobb. Bandbokaren Göran Beicher hittade Jesper i en skivaffär. Han har det jobb som många av hans kollegor sneglar lite avundsjukt på. Han har makten att välja vilka band som ska spela på festivalen och den enda som möjligtvis kan få honom på andra tankar är Jesper Heed. De andra har nog försökt tubba honom till att boka deras favoritband, men Göran Beicher är omutbar. – Det går inte att lägga ner flera hundratusen på ett band som bara jag vill ha. Det är klart jag plockar in min egen musiksmak också, men jag försöker se till helheten, säger Göran som tidigare lyssnade mest på hårdrock men numer breddat sin musiksmak till att även omfatta jazz, blues och hardcore. Göran Beicher är omutbar även när det gäller att avslöja bandens hemliga villkor och skamliga krav på så kallade raiderlistor. – I stort sett är det våra villkor som gäller. Har man 200 bokningar kan man inte tillgodose allas önskemål, det skulle bli för dyrt, säger Göran, men så ler han lite ofrivilligt och avslöjar: 4-10 KOLLEGA 35 ➼
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68