Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46 Epilepsi kan uppstå när som helst
i livet hos vem som helst. Det finns ungefär 60 000 personer i Sverige som har epilepsi. Anfallen kan komma olika ofta hos olika människor, alltifrån ett eller ett par anfall under hela livet till flera anfall varje dag. Epilepsianfall orsakas av övergående störningar i hjärnans nervceller. De börjar mycket plötsligt och varar från sekunder till minuter och slutar av sig själva. Källa: Svenska Epilepsiförbundet Aspergers Camilla Elwing Johansson skrev en bok där hon berättade om sin kamp att, trots epilepsin, få leva som alla andra. syndrom har kommit att bli en allmänt accepterad betäckning för funktionshinder hos personer med i regel normal begåvning och med följande gemensamma svårigheter: ● Begränsad förmåga till socialt umgänge. ● Speciella begränsade intressen. ● Tvångsmässighet och speciella rutiner. ● Tal, språk- och kommunikationssvårigheter. ● Nedsatt förmåga att intuitivt förstå och reagera på hur andra känner och tänker. ● Svårt att organisera sin tillvaro. Källa: Riksföreningen Autism De låter sig inte hin Hon har rest ensam, bott utomlands och hon har fött två barn. Ingenting ska hindra Camilla Elwing Johansson från att njuta av varje dag. TextEva Karlsson Bild Sören Andersson Vad gör jag om du får ett anfall nu? Camilla Elwing Johansson är marknadskoordinator på ett läkemedelsföretag och vi träffas på hennes arbetsplats i Kista, norr om Stockholm. Hon jobbar deltid, 70 procent, som vanligtvis fördelar sig på två dagar här och två dagar hemma i Sigtuna. En bra fördelning tycker både hon och hennes läkare, hon ska ta det lite lugnt. − Det är skönt om du tar mig i handen. Det kan räcka för att bryta anfallet. Det är viktigt att du är lugn och att du ser till att jag inte slår mig. Om jag fortfarande sitter okej på den här stolen kan du låta mig sitta kvar. Men annars får du lägga mig på golvet i framåtstupa sidoläge. Man kan kvävas om tungan ligger fel i munnen. − Man ska aldrig, aldrig stoppa något i munnen på en person som har ett epilepsianfall. 46 KOLLEGA 4-10 Man sa så förr men det är fel. Vi skulle ha träffats i går, men intervjun fick skjutas upp för Camilla Elwing Johansson fick ett anfall på natten och behövde sova. ”Ja, det är så här det är med epilepsi”, sa hon sorgset när hon ringde för att avboka mötet. Hon säger att hon i dag är trött i huvudet och pratar baklänges men det märker jag inte. Jag tycker hon ser ut som den ”glada Camilla” hon säger att hon vill vara. − Om anfallet fortsätter i mer än tre minuter måste du ringa efter ambulans. Håller det på längre kan hon hamna i ett tillstånd som kan vara livshotande, status epilepticus, och som innebär att hon får fler stora anfall efter varandra och blir medvetslös. Det har hänt henne några gånger. Efteråt får hon ont både i huvudet och i musk- lerna. Tungan är ofta sönderbiten och hon får många sår i munnen. Hon säger att det känns som om varje anfall är ett nederlag. − Ibland blir jag så ilsken över själva sjukdo- men. Man är mitt uppe i något viktigt och sedan får man en känning, det stoppar upp allt. Nu när Camilla är fyrtiotre år tar hon tre mediciner för epilepsin. Anfallen kommer nästan bara nattetid, ungefär ett till tre varannan vecka. Ska man berätta om sin sjukdom? Camilla Elwing Johansson säger alltid till om hon ska flyga eller åka tåg och om hon ska bo borta på till exempel en konferens. Men det dröjde innan hon vågade säga det på en anställningsintervju. − Jag sökte en tjänst på Pharmacia. Jag sa att jag var en glad person som inte var rädd för att arbeta, och tillade att jag hade epilepsi. Mitt hjärta bankade så högt att jag trodde att de kunde höra slagen. Skulle jag gå miste om platsen på grund av min sjukdom? Camilla berättar så levande att jag håller andan, som om anställningsintervjun sker just nu. Hon ler och säger att hon fick jobbet.
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68