Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK » REGELVERKET ÄR UTFORMAT SÅ ATT
DET TVINGAR SKATTEVERKET ATT FATTA BESLUT SOM ÄR TILL NACKDEL FÖR SKATTEBETALARNA ÄVEN NÄR STOR TVEKSAMHET RÅDER, TY ELJEST SKULLE ALLA TVEKSAMMA FALL STANNA HOS VERKET. fått höra att Skatteverket numera försöker undvika dylikt agerande och således i större utsträckning respekterar semesterperioden. Det låter förhoppningsfullt. Fortsätt så. Anledningen till tidspressen under hösten andra året efter beskattningsåret är att Skatteverket som regel vill fatta beslut inom tidsramen för det ordinarie omprövningsförfarandet, trots att verket enligt efterbeskattningsreglerna har ytterligare fyra år till sitt förfogande. Tidspressen framstår som märklig i fall där beskattningsbeslutet innehåller påförande av skattetillägg, ty beviskravet för att skattetillägg ska kunna påföras (att oriktig uppgift har lämnats) ligger ju på samma nivå som för efterbeskattningar, det vill säga på en något högre nivå än vid ordinarie omprövningar. Anser verket att skattetillägg kan påföras, borde verket således kunna skjuta på beslutsfattandet. Härmed menar jag självfallet inte att verket bör skjuta på beslutsfattandet tills efterbeskattningsperioden går mot sitt slut, utan endast att detta bör kunna skjutas på någon månad eller så. Som jag förstår det återfinns oviljan i att skjuta på beslutsfattandet i det förhållandet att Skatteverket inte vill riskera att förlora i själva skattefrågan för det fall domstolarna inte skulle dela verkets uppfattning om att skattebetalaren har lämnat sådan oriktig uppgift som kan föranleda påförande av skattetillägg och därmed också efterbeskattning. Det nu beskrivna visar att man många gånger får räkna med att Skatteverkets beslut kommer strax före jul eller i mellandagarna. Eftersom den påförda skatten, liksom eventuellt påfört skattetillägg, förfaller till betalning i månadsskiftet januari/februari året efter, behöver skattebetalaren vid missnöje överklaga beslutet redan i början av januari för det fall vederbörande önskar erhålla anstånd med inbetalning av skatten och eventuellt skattetilllägg. Skatteverket ska därefter hinna fatta beslut i anståndsfrågan innan förfallodagen. Bråttom, bråttom. 48 Vid avslag behöver skattebetalaren överklaga beslutet att vägra anstånd och hamnar då i en domstolsprocess, som helt säkert inte är avgjord förrän efter förfallodagen, vilket – om domstolarna inte beviljar anstånd – medför en betydande räntekostnad för skattebetalaren för det fall Skatteverkets beskattningsbeslut inte ändras. Någon möjlighet att höra vittnen inför Skatteverket finns inte och det finns inte heller några regler vilka ger skattebetalarna rätt att få tillstånd ett sammanträde under reglerade former med skattehandläggaren och/eller den person som ska fatta beslut i ärendet. Visserligen kan man be att få träffa vederbörande beslutsfattare och dennes utredningsstab, men vad hjälper det och hur känns det att sitta inför dessa tjänstemän som oftast redan har naglat fast sin uppfattning i översänt förslag till beskattningsbeslut? Något som borde vara problematiskt för Skatteverket, men inte förefaller vara det, gäller bevisfrågorna. Ordningen är ju sådan att det är Skatteverket som självt, genom den skattetjänsteman som är beslutsfattare i ärendet, ska avgöra om skattebetalarens bevisning håller för att medge avdrag också i fall där parterna har olika uppfattning om värdet i framlagd bevisning. När det gäller inkomstsidan blir frågan särskilt påtaglig, eftersom bevisbördan för en oredovisad inkomst, som Skatteverket anser att skattebetalaren borde ha redovisat i sin deklaration, åvilar verket. Skatteverket ska således självt värdera styrkan i den bevisning som verket självt anser vara relevant och kanske till stor del självt har tagit fram. Det är givet att Skatteverket många gånger ställs inför ett svårhanterligt dilemma: ska verket vid osäkerhet gå på den fiskala linjen eller på skattebetalarens? Regelverket är utformat så att det – såvida det allmänna ombud som finns hos Skatteverket inte griper in (vilket sker ytterst sällan) – tvingar Skatteverket att fatta beslut som är till nackdel för skattebetalarna även när stor tveksamhet råder, ty eljest skulle alla tveksamma fall stanna hos verket. Det vore ingen bra ordning. För att komma till rätta härmed borde regelverket ha en utformning liknande den som det tidigare gällde, nämligen att verket äger överlämna tveksamma fall till domstol för avgörande. Det gäller då bara att Skatteverket använder denna möjlighet på ett för skattebetalarna frikostigt sätt. Rena kverulansfall ska givetvis avgöras direkt av Skatteverket. Det är dock inte enkelt att dra upp en skiljelinje mellan kverulansfallen och övriga fall. Meningarna går säkerligen för det mesta isär; det som är kverulans i Skatteverkets ögon kan, från skattebetalarens perspektiv, utgöra ett idogt kämpande för vad vederbörande anser vara rätt. Det är nog dessvärre så, att det är svårt att finna en modell för beslutsordningen i tveksamma fall som tillfredsställer det fiskala intresset av att snabbt kunna driva in skatt och skattebetalarnas intresse av att bli sakligt och opartiskt behandlade. Enligt min mening är frågan så viktig, att den bör bli föremål för utredning. Skatteprofessorn vid Stockholms universitet Teresa Simon Almendal har i sin doktorsavhandling Skatteanpassade transaktioner och skattebrott (Norstedts 2005) angivit att den straffrättsliga och den skatterättsliga legalitetsprincipen har flera likheter och beröringspunkter med varandra, men att det också finns flera skillnader. Hon anger härvid att bestraffningens generalpreventiva syfte står mot beskattningens fiskala karaktär, ”vilket kan motivera att man i tveksamma fall avstår från bestraffning (in dubio pro mitius) men accepterar en beskattning pro fiscus” (s. 70). Problematiken kan ytterligare belysas med att jag från domare i Högsta förvaltningsdomstolen har fått höra att om osäkerhet föreligger, så styrs utfallet inte av om det är Skatteverket eller skattebetalaren som vinner, utan utfallet styrs endast av vad domstolens ledamöter tycker är ADVOKATEN NR 3 • 2020