Kollega 1
»Är jag här på ledig tid kommer det ofta kunder o
ch frågar om saker. De känner ju igen mig och tar för givet att jag jobbar. Då är det är klart att jag försöker hjälpa till.« D et är klart att man kan säga ifrån, men det ger ju ingen goodwill direkt, säger Maria som arbetar på kansliet i en idrottsförening i en mellanstor stad. Föreningsarbetet, det må vara i idrottsklubben, facket eller någon biståndsorganisation, bygger på frivilliginsatser. Föräldrar ställer upp som lagledare, medlemmar som skyddsombud och i styrelser. Utan deras gratisarbete skulle stora delar av Förenings-Sverige självdö. Men sedan finns det också de som är anställda av föreningarna. Det är när dessa båda världar möts som det ibland uppstår problem. – De som sitter i vår styrelse lägger ned hur mycket tid som helst på klubben. De räknar med att de anställda ska göra på samma vis. De kan kräva att vi ställer upp på helger och ledig tid när det fattas folk. Utan att få betalt. Säger vi nej blir det ett jäkla liv, berättar Maria. – De jobbar ideellt och brinner för föreningen. Jag tycker också om mitt jobb, men jag vill inte arbeta jämt. De som sitter i styrelsen har andra jobb och kan sluta i klubben när de vill. Det kan inte jag. Det är som att vara livegen. Maria är inte hennes riktiga namn, men för att inte reta upp arbetsgivaren föredrar hon att vara anonym. Som många anställda inom föreningar och organisationer har Maria lönebidrag på grund av en funktionsnedsättning. Hennes möjligheter att hitta nytt jobb är begränsade. – Eftersom styrelsen byts ut med jämna mellanrum ser de inte att man har ett handikapp. De tar inte hänsyn till att klubben får ersättning för mig, man ska jobba som alla andra och helst lite till. Maria tillhör de anställda som har kommit in i sin förening ”utifrån”. Vanligt är också att man får jobbet via sitt tidigare engagemang i klubben eller intresse för verksamheten. En som 10 KOLLEGA 3-12 tagit den vägen är Linus Lödesjö, en vältränad 30-plussare som älskar badminton. Mitt på dagen är det lugnt i badmintonhallen i Eskilstuna. – Det är på kvällarna det är roligt att arbeta, säger Linus Lödesjö som gillar när det är mycket folk i rörelse. Första gången han lyfte en racket, ivrigt påhejad av pappa Steve, var han fem år. Sedan dess är han fast. Elitsatsningen tog dock tvärt slut när han krockade med sin motorcykel som 19-åring. Som en följd dras han med en delvis förlamad vänsterarm. Bortsett från att hans badmintonkarriär påverkades innebär skadan också att han inte klarar vissa uppgifter, exempelvis tunga lyft. I dag ägnar han mer tid än någonsin åt sporten och klubben. Han är en av fyra anställda med ansvar för den dagliga skötseln av badmintonhallen och racketshoppen, kaféförsäljning, bokningar och städning. Att arbetsdagen tar slut betyder inte att Linus Lödesjö kan gå hem och vila. Ett ombyte senare är han inte längre på plats som anställd. Nu är det hans lediga tid som tas i anspråk. Han är både ungdomstränare i klubben och lagledare för division 3-laget. Och givetvis ställer han upp som funktionär om det är tävling på gång. Som om det inte räckte spelar han själv uppemot tio timmar i veckan. Han skulle kunna hålla högre nivå, men har svårt att hinna med; han vill ju ha tid för familjen också. – Jo, ibland är det svårt att veta om man är här som anställd eller på sin fritid, konstaterar han. Han är inte ensam om att ha problem att se skillnaden mellan jobb-Linus och fritids-Linus. – Är jag här på ledig tid kommer det ofta kunder och frågar om saker. De känner ju igen mig och tar för givet att jag jobbar. Då är det är klart att jag försöker hjälpa till. Pågår det en tävling i hallen under arbetstid rycker han in i sekretariatet, ett uppdrag som hör ihop med hans ideella engagemang i klubben. Då måste någon annan täcka upp för honom i racketshoppen, vilket inte alltid är populärt bland kollegorna. – De har ju aldrig varit intresserade av badminton. Men jag har hjärtat i sporten. På sätt och vis är det här mitt drömyrke. Men samtidigt… Ibland känns det som att jag bor här, det blir för mycket. Jag tänker på badminton hela tiden. För att få verksamheten att flyta, den är ju intensivast kvällar och helger, har klubben och de anställda gjort en överenskommelse. De har