Kollega 1
Det är en måndag morgon med försommarvärme och al
la är på landet för att fi ra Valborg. Lise-Lotte Strådal är ensam på kontoret. Hon sorterar post när det brakar till i ytterdörren. Tre män i rånarluvor kommer emot henne. Text Eva Karlsson Bild Anders G Warne T idigare arbetade Lise-Lotte Strådal som croupier på olika nattklubbar och fi ck efter arbetets slut ensam gå ut till närmaste insättningsautomat med pengarna i handväskan. Då tänkte hon på rånrisken, men inte nu, 1990, när hon jobbar på kasinots kontor i Stockholm. Här fi nns inte ens en kaff ekassa. Det större rummet har en soff grupp och ett roulettbord där nybörjare får öva sig i yrket. Längst in och två trappsteg upp står tre skrivbord. Lise-Lotte Strådal är tjugosju år och väntar sitt första barn, hon är i fjärde månaden. Hon ser fram emot en lugn halvdag och har satt sig för att sortera post när tre maskerade män rusar in. En av dem riktar en pistol mot henne. Hon rullar tillbaka kontorsstolen och viftar med händerna i luften. ”Mamma Mia”, skriker hon. Rånaren drar i hennes kläder så att hon förstår att hon ska ner på golvet. ”Where’s the money, where’s the money”, säger han. ”There is no money”, svarar hon. Han pratar om kassaskåp men hon vet inget om kassaskåp. ”Where’s the key”. Rånaren andas häftigt och hon ser att han har stora bruna ögon. Koögon. Han är rädd, tänker hon. Han är lika rädd som jag. Barnet måste få syre, tänker Lise-Lotte och tvingar sig själv att andas. Fader vår, ber hon, Fader vår som är i himlen. Hon rabblar bönen om och om igen. Hennes andning är hysteriskt snabb. Hon kommer på att hon är den enda som kan identifi era rånarna och lyfter på huvudet för att memorera vad de har på sig. De blir som galna när de ser vad hon håller på med. Bruna ögonen sliter med mannen som rånade henne: 3-12 KOLLEGA 45 »Han sliter av en bit silvertejp och fäster över hennes mun. Sedan för han armarna bakom hennes rygg och binder dem.«