Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53 KRÖNIKAN BODIL JÖNSSON fysikprofes
sor och författare Att inte skilja tiden från livet I Glöm inte avdragen! ● Du kan göra avdrag för resor till och från jobbet om utgifterna överstiger 9 000 kronor (10 000 i nya budgeten) per år och arbetsplatsen ligger minst två kilometer från bostaden. Du får avdrag för kostnaden för det billigaste färdsättet. lotteriet? trafi kbolag på de pendlingssträckor vi undersökt. – Våra intäkter ska motsvara kostnaden och dessutom ge avkastning till våra ägare, säger Tobias Johansson. Kurt Hultgren, generalsekreterare för Resenärsforum, en paraplyorganisation för kollektivresenärernas lokala grupper, anser att regeringen misslyckades när järnvägen avreglerades och att man borde införa ett och samma biljettsystem för hela landet. Dessutom anser han att kollektivresandet borde subventio- neras. Men inte främst för att sänka priserna, utan för att öka kvaliteten. – Kollektivresandet måste vara attraktivt, för väldigt många har bilen som ett alternativ som ligger nära till hands. Våra undersökningar visar att det viktigaste för pendlarna är pålitlighet och turtäthet. De subventioner som behövs för att göra kollektivresandet mer attraktivt är småpotatis jämfört med att bygga åttafi liga motorvägar för skattepengar, säger Kurt Hultgren. JOHANNA ROVIRA »Vi har vant oss vid att framtiden måste vara här nu« vår kultur har vi fått för oss att vi kan skilja tiden från livet. Att det går att hantera tiden för sig och livet för sig. Men man kan inte ”ha ont om tid” utan att ”ha ont om liv”, och det vi i själva verket har ont om är fungerande föreställningar om hur saker och tid hänger samman. Orealistiska föreställningar leder till att det mesta i livet blir kaos, ett kaos som sedan inte går att reda ut och absolut inte kan förklaras med att man har ”ont om tid”. Du kan vara alldeles övertygad om att den fysikaliska tiden, den som med tio siff rors noggrannhet defi nierar en sekund, sköter sitt oberoende av om du känner dig lugn eller stressad. Det är i stället din upplevelse av tid som du behöver göra upp med. Antingen kan du haka på föreställningen om att det råder en tidsnöd och att du därför hela tiden (och alldeles meningslöst) måste jaga tiden, kosta vad det kosta vill. Eller kan du förlita dig på att de tio minuter som du nu behöver för att läsa denna krönika i lugn och ro och samtidigt tänka efter, de bara kommer till dig medan du läser. Ja, du kan i själva verket inte göra något åt det. Tiden är det mest diktatoriskt generösa som fi nns. Den kommer och den kommer, ögonblick efter ögonblick, dag efter dag. Påfallande många är olyckliga i vår tid, trots att så många har ”allt” utom just ”tid”. Själv har jag namngett vår tid till Prenässansen ((”pre” som i ”före” och ”nässans” som i ”födelse”). Beteckningen står för att vi tar ut saker i förskott: vi äter innan vi är hungriga och köper saker innan vi har råd med dem. Den har nu pågått så länge att vi har vant oss vid att framtiden måste vara här nu. På så sätt har vi tappat tålamodet. Då är det inte lönt att ha drömmar eller visioner, för sådana kräver ju ett mellanrum mellan nuet och framtiden. Den starkaste representanten för Prenässansen just nu är den vacklande förväntningsekonomin – den som brottas på liv och död med sig själv, den som slår mynt av att det vi nu tror om framtiden är viktigare än det vi nu gör. Denna konstiga tidsanda fi nns inte bara i ”marknaden” eller på börsen utan också inuti allas våra huvuden. Var du än är, kan du ta upp din mobil och ringa till någon – vips är avståndsberoendet som borttrollat. Internet och de sociala medierna gör det samtidigt möjligt för oss att hålla kontakt med fl era och över tid – vips är samtidighetsberoendet borta. Och eftersom vi lär som vi lever (snarare än lever som vi lär), kan vi då tro oss vara gränslösa – och vips är de fungerande sammanhangsföreställningarna borta. Men det fi nns faktiskt gränser, nämligen vad du själv kan orka med under ett liv, ett år, en dag, en minut. Det går inte att lösa livsekvationen genom att försöka förmå fysiken att tänja på tidsdefi nitionen – det gör den nämligen inte. I stället är det vi människor som får försöka se oss själva och erkänna våra gränser. Och inuti dem försöka återerövra glädjen. 7-11 KOLLEGA 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68